Tiggeri - en kamp för livet

Det här hade jag aldrig tänkt skriva, Man får tänka vad man vill, men man behöver inte säga allt man tänker. Alla sanningar behöver inte sägas heller. Och hur kan jag veta att det jag håller för sant är sant. Men jag har det här ämnet i huvudet hela tiden, därför vill jag försöka formulera det åtminstone för mig själv. När jag är färdig ska jag välja om jag vill/behöver föra det vidare.

Det som gnager i mig hela tiden är den situation som råder med krig, fattigdom och elände av alla de slag. Jag kan inte låta bli att djupt beröras av de mänskliga tragedier som utspelas dagligen när tusental och åter tusental inte har annat val än att lämna sitt land och försöka finna en fristad någon annanstans. Än värre upprörs jag av den fientlighet och den grymma retorik som flödar och ständigt framförs. Gång på gång ställs den ena gruppen mot den andra. Vem får och vem ska ha sina behov tillgodosedda?

 "Och alla dessa tiggare". Undrar vilka bilder som dyker upp i mina medmänniskors huvuden av den meningen. Kan tänka mig att det är romer från sydöstra Europa som flimrar förbi. Men de är ju långt ifrån ensamma. Tiggeri har och har vi haft så länge jag kan minnas i vårt land. Men då inte av fattiga migranter utan rika välbeställda som utövar välgörenhet. Jag hör också till dem som tigger. För min del handlar det oftast om att tigga ihop vinster till lotterier vars ändamål är välgörenhet. På samma sätt går många runt i vårt land och skramlar med bössor, uppmanar att ge, säljer lotter,  och samlar in förnödenheter.






Varje dag får jag per telefon, brev och via media uppmaning att skänka pengar till allt från utrotningshotade djur och klimatinsatser, vidare till stöd för ungdomsidrott och hemlösa och vidare till de värsta av sjukdomar. Jag vill så gärna hjälpa till men jag räcker inte till. Varje gång jag måste säga "nej tyvärr" ömmar mitt samvete.

Så står jag där med min slant i handen och ska välja var jag ska lägga den.









I den sargade värld vi lever är behoven oändliga. Det fungerar inte solidariskt. "Resurserna räcker inte till" hör vi dagligen. En gammal sanning som kanske fortfarande är sann:


80% av alla resurser tillhör 20% av jordens befolkning. Då är det klart att om 80% av befolkningen ska dela på 20% av resurserna då blir det tufft.



Det kvittar vilka vi är, det är svårt att hitta en väg, en strategi i detta snåriga dilemma. Vi tycker olika. Vi har olika behov. Vi har olika möjligheter. Vi har olika vilja.

Då står det klart för mig, att hur lite jag än vill att det ska vara på det viset, är det likväl så att tiggeri är den kamp för livet som vi tyvärr får utkämpa med så olika förutsättningar.
Men åh vad jag önskar att vi ser på den "kämpande tiggare" vi möter med respekt och medmänsklighet. Jag vet min kamp men inte hennes. Inte kan jag väl då förringa och förneka hennes kamp.

Några ord ur Bengt Lidners dikt:
På Nova Zemblas fjäll, i ceylons brända dalar, var helst en usling finns, är han min vän, min bror; då jag hans öde hör, med tårar jag betalar.....