Hemifrån mig: Strövtåg i hembygden

I mina öron klingar den fina melodin "Strövtåg i hembygden". Den dök upp när jag var ute och samlade steg. (Har tänkt mig få fart på promenerandet och försöker motivera mig via stegräknaren) Under de år jag bott här i Algutsboda har jag försökt hitta några smultronställen utöver det vanliga. Till det första försöket "Käringkullen" tog jag med sonen. Det blev en riktig flopp.
Men nu dök det upp en ny möjlighet. Vad kan vara bättre än att lära känna sin hembygd via strövtåg, vika av från allfartsvägen och chansa.

Den här skylten lockade mig. Bara namnet "Hästhagsberget" satte fantasin i rörelse.

Den undre upplysningen gav mig förvissning om att här måste det finnas en sjö och en fin utsikt.

Sjövägen såg också inbjudande ut i solskenet, och verkade vara lätt att gå, så jag traskade iväg. Jag kunde ana att en bit fram skulle vägen dela sig eller sluta och då förhoppningsvis bli en stig att fortsätta på.

Men inte! Hade det funnits en stig så var den övertäckt av gran- och tallris. Men det lutade uppåt så någon form av höjd borde finnas har. Lite besvär får man väl kosta på sig. Jag valde att gå till höger. (Ett misstag jag upprepade flera gånger under mina strapatser runt sjön.)

Väl uppe såg jag att det faktiskt fanns en sjö nedanför kullen jag tagit mig upp på. Därför snubblade jag vidare nedåt bland stubbar och ris.

Och väl nere på fast mark kunde jag se STIGEN. som jag tog för givet skulle leda till utsiktsplatsen.

Trodde jag, ja. (Myrorna var inte vakna ännu.) Bara en liten bit bort försvann stigen.

Hur går man när det ser ut så här och man letar efter någon form av utsikt över en sjö?

Det fanns en möjlighet att klättra uppåt. Inte helt lätt, men ändå. Efter lite letande hittade jag ett jättefint bord men ingen grillplats. När jag klev upp på bordet och sträckte på mig fick jag de här två vyerna ut över vattnet.

Nerför kullen och fortsatt utforskning av hembygden. Jag valde att gå åt höger igen. Ingen stig men väl ett par blöta hjulspår att följa. Och kanske en aning av en stig. Bara en liten bit bort fick jag bekräftat att jag var på rätt spår. Spänger. De brukar ju inte bara finnas helt utan anledning i naturen. De måste leda någonstans. Så jag fortsatte.

Så svängde spången och jag befann mig framför en minst tre meter hög rotvälta.

Höger eller vänster?? Tyvärr, jag valde höger och fick mitt första fotbad. Men å andra sidan såg jag något som kanske kunde tolkas som att en stig fortsatte framåt.
Allt emellanåt fanns spänger utlagda men däremellan gällde det att skutta mellan tuvorna och hoppas att de skulle hålla för mig. Men det var fint att titta ut över sjön. (Bara man stod stilla, för gå och titta på utsikten ledde omedelbart till ett eller annat fotbad.)