Och det blev jul och det blev nyår och det blev trettonhelg och sedan packades allt pyntet ner i sina lådor igen. Inte ett enda foto tog jag på hela tiden. Men för en gångs skull har julstjärnan överlevt helgerna och sprakar ett tag till.
Det blev en annorlunda jul. Inte till firandet som sådant, det följde gamla traditioner, men våra samtal kretsade naturligtvis kring den diagnos kära maken fått.
På juldagen satte dottern och jag igång att sticka en väst i varmt yllegarn till kära maken som fryser och huttrar även när brasan brinner. Vi jobbade på och strax var den klar. Lite varmare blev det om hans rygg.
Dagen före julafton visste vi att det var cancer. Dagen efter julhelgerna visste vi att det är en ovanlig och aggressiv art. Dagen före nyår gavs första cellgiftsbehandlingen. I trettonhelgen akut ambulanstransport för akuta biverkningar av medicin.
Mod, tålamod och uthållighet tror jag vi kommer att behöva mycket av.
Det har varit några omvälvande veckor. Många samtal och än fler tankar.
Ett tag funderade jag på att avsluta denna blogg, men det är ju så här hemma hos mig mu; vi har en objuden gäst här och det påverkar oss. Men det ska ju inte få oss att ge upp.
Vi gläds åt alla som bryr sig om oss. Vi har en stark tilltro till läkare och sjukhuspersonal. Vi tänker inte blunda eller vända oss bort från fakta. Vi är säkra på att vår egen styrka och vilja kommer att arbeta för oss.
Under de här veckorna har jag åter fått bekräftat hur viktigt det är att bli hörd på och bekräftad, att inte bli bemött med "men jag.." "jag vet också.." "..jag känner någon..." "..alla har sina kors att bära" osv. Cancer är inget kors man fått för sina synder.
Just nu räcker det med en nick eller "jag förstår att..."
Vi ger oss inte. Men vi behöver lite plats och förståelse för det vi går igenom.
Håller tummarna att allt går väl. Även om den närmaste tiden lär bli mer än skumpig. Styrkekramar i mängder!
SvaraRaderaTillsammans för varandra! Kram
SvaraRaderaDet gäller att hitta en väg att gå. Sköt om er!
SvaraRadera