Glädjefnatt

Idag står det KÖTTBULLAR på min kalender. Det hör inte till vanligheterna att jag skriver om matlagning. Men lite blir det nu. Köttbullar gör jag till jul. Övrig tid på året får det bli färsbiffar. Det är ju ganska enahanda att stå och trilla de små köttbullarna. Stekandet tar också tid och då står man bara där och skakar lite på pannan.
Det är alltså nästan ett år sen sist. Det var det jag började tänka på när jag stod här och trillade köttbullar idag.
Då var det i början av december. Jag hade tillbringat en eftermiddag på sjukhuset hos kära maken som låg som en väl urvriden trasa i sängen (förlåt, men det var så illa ställt med honom).
Då tyckte jag det knappt var lönt att steka köttbullar.
Då blev nog färsen extra saltad av tårar.

Sen dess har det gått ett helt år på några dagar när. Men genom huvudet far gamla bilder. Vissa av dem är rena skräckmonstren, fast ja, lite ofarligare då jag nu vet att det trots allt gick bra. "spöket" fick ett namn

När man vet vad man har att såss mot är det lite lättare att våga ta striden. Dessutom var det fantastiska människor i vår sjukvård som ansträngde sig till det yttersta.

Här stod jag nu och skakade stekpannan och mindes hur grymt det var att stå vid sidan om och se hur kära maken sakta men säkert bröts ner av de gifter som skulle (kanske) göra honom frisk.

Men det har ju gått bra. Lite svårt var det att ta till sig även det från början.

Och sakta men säkert återvänder krafterna, tilltron och glädjen.

Nya köttbullar i stekpannan. Samtidigt hörs ljuden av kära makens arbete med våra husliga projekt. Det bubblar som sockerdricka i kroppen. Vi går mot en frisk jul.

Det är så man kan få glädjefnatt!!