8 km i högklackat

Vädret är väl aldrig så dåligt att man inte kan prata om det. I går var det riktigt skönt. Det blev  förmiddagsfika ute i solskenet. Forsythian blommar och vi resonerade om när det kan vara dags att börja klippa gräset. Nej det är inte dags riktigt än men det gäller att vara förberedd.





Så blev det lunch och sen var det dags att plocka ihop för att åka norrut. Det är dags för högdosbehandling i Linköping. På väg dit stannade vi hos vår dotter. Där blev vil väl mottagna och omhändertagna. God middag, trevlig samvaro och en god natts sömn.
Därefter fortsatte resan. Vi är verkligen imponerade av det fantastiska bemötande vården hela tiden ger. Det finns alltid tid att lyssna, svara på frågor och samtala med oss. Inläggningsdag var det idag.
I morgon börjar behandlingen. När prover var tagna, guidning på avdelningen gjord och kära maken fått lunch var det inte så mycket mer som skulle ske. Därför tog vi oss ut i det fina men blåsiga vädret. Fika på stan är väl aldrig fel. Det blev en promenat till, i och från Linköpings centrum på åtta kilometer. (I högklackat för min del) Det var alltså inte så klokt att försöka vara lite uppklädd och fin i kanten. Lite vana av den här skotypen har jag visserligen sen innan jag blev pensionär så det gick väl hyfsat i alla fall. Bara lite lite lite ont i ena hälen.
Så blev det dags för hemresa för min del. I Tranås började det regna, sen stod det inte länge på innan regnet började blandas med snö. Väl hemma igen såg det ut som ett riktigt julkort.

Nu sitter jag här i min ensamhet och tittar på kära makens tolkning av min tolkning av samhörighet att vara så olika men ändå så lika.