Som vanligt

Kära maken och jag passade Signe och Kurt i helgen. Nu är det så att när frukost är serverad är det bara kvällsmålet kvar att passa på. Katter har en otrolig förmåga att klara sig själva och tydligt visa när de inte alls är intresserade av sällskap.
Då gäller det att ha fantasi och initiativ själv för att få tiden att gå. (Sen har jag lärt mig att det finns inget bättre än att vara utan sysselsättning och ha det långtråkigt, för då kan man ju hitta på precis vad man vill att göra)
Eftersom det är ganska länge sen jag promenerade i dotterns omgivningar och det var så fint väder  i lördags, var det väl givet vad jag skulle göra.

För ganska många år sedan såg jag den här skylten på en liten skogsväg. Jag gillar den för den får mig att tänka på så mycket mer.

 Kan mycket väl tänka mig att jag inte är ensam om att vara ganska bekväm, invanda mönster och vanor fungerar oftast alldeles utmärkt, så varför ändra sig?? Tja, har man rullat på för länge i samma spår kan de ha blivit så djupa att det är svårt att komma någon vart alls. Eller som kära maken och jag säger i mun på varandra när vi åker på utflykt: "Om man inte kör vilse får man inte se något nytt."

Så, på med skorna och ner med kameran i fickan. Vägen var bekant så jag passade på att kolla in omgivningen. Ett litet monster såg ut att sola sig och riktigt njuta av det fina vårvädret.

 Ett annat såg inte ut att vara särskilt vänligt inställt.

På ett ställe log en blomma mot mig. Den har vuxit till sig i det fördolda. Om det nu var en storm eller vanlig skogsavverkning som plockade fram den vet jag inte. Men jag är glad att jag fick se den.

Strax bredvid timmertraven stod två sammanvuxna granar.

Enade vi stå... Eller, jag skyddar dig om du skyddar mig... Eller, coniuncti fortes..

Så hände det då. Jag gick som vi brukar (trodde jag i alla fall) Men plötsligt stod jag framför ett par ståtliga grindstolpar i sten, och rakt framför mig ett hus jag aldrig sett förr. Men jag vet ju att jag svängde vänster där vi brukar.....

Några steg tillbaka och en ny sväng till vänster. Tyvärr ledde den till vägs ände.

Som sagt; går man inte vilse får man inte se något nytt...

Men det kan inte hjälpas, nog kunde jag urskilja svaga fnissande från figurerna utmed vägen.

Eller ett riktigt gapskratt för att jag inte varit uppmärksam nog.

Bättre fly än illa fäkta. Jag bestämde mig för att inte pröva någon mer avtagsväg utan gick tillbaka till "den större" vägen. Precis när jag skulle gå ut på den belönades jag med den här fina lilla rosetten.

Resten av dagen, tills det var dags att utfodra katterna, satt jag i en solstol och gladdes åt den upplevelserika promenaden, det soliga vädret och åt att höra fågelkvittret.