Tingen talar

En skön fåtölj, en rolig stickning, en god bok på soffbordet framför mig och kaffemuggen inom räckhåll. Då är det lätt att bli sittande. Men hur skönt det än är så blir jag lätt hurken (östgötskt ord för småfrusen). Förståndet manar mig att röra på mig, ta en rejäl promenad. Blodet måste ju få fart och pumpa runt för att hålla kroppsvärmen.
Men latmasken pockar på sitt sätt; det regnar, ja det är i alla fall väldigt mörkt borta vid horisonten, kolla så kallt det blåser, du fryser mer ute än inne.....
Nej, det här duger inte, jag MÅSTE gå ut.
Med en påse plastsopor i handen kan jag ju i alla fall gå till återvinningsstationen. Det blåser faktiskt riktigt snålt, OK om jag går en kvart i rask takt kan jag vända sen.
Måste erkänna att efter en kvart var det riktigt skönt, för i skogen var det liksom lite lä.

 Hösten gör sitt intåg. Vinden susar i tallkronorna. Då slår mig taken; ha inte så bråttom! Det finns ju så mycket att titta på. tänk bara på så mycket som man går miste om. Allt bara för att det ska gå så fort hela tiden och att det alltid är så bråttom till nästa...., ja vad då?




Det är mörkt borta i kanten. Även om det dröjde en stund så  kom det en skvätt, lagom att fukta hår och tröja.










Nu tar jag tid på mig, ser mig omkring, nästan söker ting som talar till mig.

På det här viset blir det ofta. En massa bråte i en hög. Tankar och intryck i en salig blandning. Det är lätt att samla på sig. Högarna blir liggande och till slut vet jag knappt vad som finns där. De är bara obekväma. Jag är ändå säker på att de innehåller ett och annat av vikt och värde men också mycket som jag för länge sedan borde gjort mig av med.



Utmed hela promenaden lyser de röda klasarna. De riktigt ropar på mig. Nu är det dags att ta med sig lingonhinken. Plocka lingon är roligt. De smakar ju också så bra.

Lite här och där lyser det gult. Hattarna är ganska små. Nästa gång jag går den här vägen kan jag säkert få ihop till en middag.

En bit in i skogen har en del träd fällts och staplats utmed vägen. Att titta på sågytorna och se årsringarna har alltid tilltalat mig. När jag tittade i den här traven fördes tankarna till mitt besök på Känslans Verkstad tidigare i veckan. (Jag är helt medveten om att naturen är helt oslagbar men jag försöker i alla fall)

 Precis där skogsvägen mynnar mot asfaltsvägen låg det här bladet.

 Det ser ut att ha samlat upp några av alla tårar som pågående katastrofer i världen framkallar.

 Hemma igen möts jag av den blommande prakten.

Jag har det allt bra som kan slå mig ner i fåtöljen igen.