På turné

Det är bärtider. Det är nu man ska sysselsätta sig hela dagarna med att plocka, rensa, koka sylt och saft, frysa in, baka goda bakverk fyllda med skogens bär. Och i år finns all anledning att göra det för gott om bär är det.

 Det halvt förvildade hallonlandet på allmäningen här utanför dignar av bär. Det har blivit "några" liter.

Även blåbär är det gott om.



Nu må det vara hur gott om bär som helst i min egen omgivning. Tidigare bestämde kära maken och jag att det skulle vara trevligt att plocka hjortron i år, det är några år sedan nu. Dessutom passade det alldeles utmärkt att satsa på hjortron då jag som av en händelse har en storebror som bor i Hälsingland och som känner till en och annan myr.
Sagt och gjort. Förra lördagen var bilen packad med vad vi behövde och lite till och på söndagsmorgonen åket vi. När vi äntligen åker nöjer vi oss inte med bara ett resmål. Ånej. En hel turné fick det bli.
Först kollade vi in hos min lillebror (som är nästan lika gammal som jag) Prat, fika och titta runt och sen iväg till nästa ställe. En snabbsväng ut mot östgötaslätten till en brorson för att hämta en dator att ta med till storebror.
Nästa stopp var en bra bit norröver hos min syster. Hon fick lite hallon och blåbär och vi fick en utsökt god middag, nattlogi och frukost.

Så kom vi då fram till Hälsingland, till storebror och hans sambo. De bor en bit från närmsta by kan man säga. Det första som slår en när man kommer ut ur bilen är den ljuvliga tystnaden. Man hör hästarna beta och man hör bina surra.

En dag medan vi var där kom vinterfodret till hästarna. Drygt tre ton hö som skulle lastas av, kastas upp på logen, släpas över golvet och staplas. (Lätt som en plätt när man är några som hjälps åt.)














En dag regnade det. Då fick det bli en runda med loppis och hantverk. Den här kråkan gillade jag verkligen.

Tre dagar gjorde vi promenader på olika myrar. Egentligen ser de alla bra lika ut. Inte behöver man gå särskillt långt heller innan man inser att de är så lika åt alla håll att det kan vara svårt att hitta tillbaka till det ställe man gick in på.

Det gäller att titta. De finns i mängder. Då går man där med blicken sänkt och ryggen böjd för att plocka. 

Eftersom man går runt och hela tiden tittar neråt och låter blicken söka de fina gula bären händer det att rätt vad det är hamnar man med huvudet före in i ett risfälle (eller vad det heter) De är ganska vassa kan jag berätta.

Men förresten, jag ska vara ärlig och tillstå att medan de andra plockade tog jag små minipauser och tittade på alla fina figurer, växter och annat som finns på myren.

Det må finnas mycket att titta på, fantisera kring och beundra medan man går över myren. 

Men att plocka hjortron är en upplvelse. Först ser man dem, sen kupar man handen under bäret och petar på det med tumme och/eller pekfingret. Antingen knäpper bäret till lite när det lossnar eller bara rullar ner i handen. Doften av bären är också en njutning. Har man sen en hel hink att sniffa i är det nästan obetalbart.

Så småningom är myren avplockad och det är dags att gå hem. Hur var det nu??? Från vilket håll kom vi? Hur har vi gått? Men visst är det där trädet bekant? Alla har en idé om hur vi ska ta oss ut från myren.

När vi skulle över det här diket gick först hunden och sedan husse ner sig. Vått och klafsigt.

Underbara dagar som har resulterat i många burkar sylt.

På vägen hem gjorde vi ett stopp hos en annan brorson. Där hade jag ett ärende. Grabbarna gjorde var sin lerfigur tidigare i sommras. De är brända och glaserade och ville komma till sina ägare.

 Lite byteshandel förekom innan vi efter en god lunch åket vidare. Vi bytte en syltburk mot en rejäl knippa lök.
När solen gick ned kom vi hem till Algutsboda. Att vara ute på resa, träffa släktingar umgås och göra roliga och nyttiga saket är en gåva att ta väl vara på och njuta av.

Men inget slår nog att komma hem.