Man lär sig...

Väder kan man ju alltid prata om. Nu är det bara så att jag gillar sol och värme. Får nog tillstå att det inte varit så översvallande mycket av det läget hittills i sommar. Men säkert är att varje gnutta som tillhandahållits har jag utnyttjat. De här senaste dagarna har det växlat och därmed även jag och vad jag gör. Hur det än är så är det säkert; solen finns där bakom och kommer snart igen!!

 I trädgården finns nu mängder med villiga medarbetare.

För min del blir det ganska lata dagar.

















Ibland hinner jag ta en bild eller två på de flitiga krypen.
Eller mer rätt: jag tar mängder med bilder, och kasserar nästan lika många. Jag gör allt för att lära mig konsten att ta fina bilder. Ibland får jag till det.

 Mest tacksamt är det att titta på blommorna genom kameralinsen, de har ju den goda smaken att hålla sig stilla. (Nästan jämt i alla fall men ibland vajar de i vinden till mitt förtret.)

De första åren här i Algutsboda tyckte jag att det alltid skulle rensas i land och rabatter. Det handlade om hinkar och kärror med ogräs hela tiden. Men den tiden är över nu. Det handlar mer om att hålla efter, ansa och ta bort visset. Det är absolut njutbart att ha sådant arbete samlidigt som vilda bin och humlor surrar.

Promenader i skog och mark har alltid varit något jag uppskattat. Förr i tiden (från mitten av -60-talet) var det en gemensam upplevelse för kära maken och mig. Men under ett antal år har jag fått gå själv. Nu är det ändring på det. Kära maken kan gå med och jag tar honom med på alla de promenadvägar jag skaffat mig här sen vi flyttade hit. Jag är fullav entusiasm och pekar och visar; där är stubben jag fotograferade, där är den mossiga vagnen jag kollat in, där är den trasiga fågelholken....

Hoppsan, vad hålls jag med? Det är inte utan att ett minne av dottern kommer farande.
Hon var i 10-årsåldern och vi var som vanligt på en liten utflykt. Och som vanligt mässade jag om allt vi såg och gick förbi. Då kom det från henne: "Mamma, du behöver inte säga allt".
Så jag biter mig i tungan och tänker på citatet:
När du talar repeterar du bara vad du redan vet. Men när du lyssnar kanske du lär dig något nytt. (Dalai Lama)
Jag stänger munnen, öppnar ögon, öron, händer och sinne, och tar in vad som bjuds på promenaden.

En vit snigel. Albino??

Sniglar gillar jag iiiinte. Mest illa tycker jag om spansk skogssnigel. De finns i mängder hos oss. Kära maken får gå på snigeljakt morgon och kväll. Hos oss klipps de inte, inte heller får de dränka sig i öl. Men förpassas till sällare jaktmarker görs de.

Väl hemma hittar vi att det vi såg i skogen var en kölsnigel.

Men vad var det som står där borta utmed vägen? Helt underbar figur. Vi tittar och var en för sig låter fantasin jobba.

Som av en händelse hade kära maken en påse i fickan. Det var tur det. Kantareller måste plockas.

 Det är inte varje dag min väg är  rosenbladsbeströdd. så var det när vi kom hem. Det kändes bra.

Påsens innehåll. Det ska bli en lassagne. Och den här gången ska kära maken allt få vara med och äta svampen han plockat!!