Sorg och glädje

Det är svårt att hantera sina känslor ibland. I går kväll satt jag med mina bilder från utflykten kära maken och jag gjorde under helgen. Valde bilder, satte rubrik och sedan kändes det som att det räckte för kvällen. Tid kommer, tänkte skriva idag, och det gör jag. Men rubriken är ändrad, så också bilderna.

För att ta det från början. Kära maken och jag åkte och hälsade på hans brorson. En ljuvlig familj med gossar i åldern när allt är möjligt. Det första jag såg när vi stannade på gården var en fantastiskt blå fläck. 

Vilka fina violer! Nu blev jag avundsjuk. Men det gick över, för innan vi åkte därifrån fick jag gräva upp ett stånd som nu är planterat i min slänt med förhoppning att det ska sprida sig ordentligt.

Efter en vällagad lunch (han är ju kock) tog vi en promenad för att se lite av omgivningarna. Backarna var fulla av blåsippor. Det blir man glad av.
Det blåste ganska bra men lillkillen parerade med att plocka sten - hela fickorna fulla ingen risk att han blåste bort.

Fjärilarna flög omkring och den äldsta grabben ville så gärna fånga en. Det blev springa av. Tyvärr var vägen stenig. En riktig vurpa blev det.




Det var lugnare att kasta stenar i sjön. somliga plumsade riktigt bra, somliga kom långt och andra stänkte tillbaka.












På hemvägen besökte vi ett annat brorsbarn.  I den familjen fanns anat att beundra. Det var länge sedan jag var så vig, om jag någonsin varit.














Med mig från det besöket fick jag en lampa tillverkad av frun i huset. Den är vacker och ger ett varmt sken. Passar utmärkt på hörnhyllan jag fick av kära maken för ett tag sedan.

.....så kom vi hem igen. Handlade grejor till det fortsatta arbetet i trädgården. Planerade för veckan. Men....

Den här bilden tog jag under promenaden med barnen. Jag är ju så förtjust när natur och kultur får verka tillsammans. Inte trodde jag att den skulle passa in i mina tankar så snart.
Varje utgång är också en ingång.
Det som hänt och som gör mig så förtvivlat ledsen är att min bror har dött.

Här är han i fullfärd att hjälpa mig flytta en jasminbuske. 

Sån var han, alltid redo att hjälpa till. 

Vi människor är som stjärnor. Ljuset fortsätter att färdas, långt efter att vi är borta.