Tiden behöver tid

Det är så många kloka människor som uttalat sig om "tid". Ibland är det rogivande att sitta och bläddra runt i det som sagts och skrivits. Känner igen sig gör man också, ler lite eller fnyser beroende på hur man själv vill se på det hela.
Ett verkar dock säkert, det har gått en tid sedan jag skrev sist. Det har också gått en tid sedan jag tog långpromenad och det har gått en bra tid sedan jag använde min kamera senast.
Det är nog så, att ibland behöver tiden tid, eller som en indian sa; Jag går långsamt så själen hinner med kroppen.
Får nog tillstå att ibland blir jag otålig på mig själv för det inte händer så mycket. Det kan tyckas att jag står still och stampar på samma ställe. Men ändra perspektivet lite och saker kan ses annorlunda.
Tiden i perspektivet framåt är lång obrukad och i den kan drömmar och förhoppningar inrymmas. Tiden i perspektivet bakåt kan tyckas ha varit kort men rymt mycket.
Och ja, även fjorton dagar har rymt en del när jag tänker efter.
Så kommer dagen då ältandet måste ta paus och livet levas som vanligt.
Svamptider har jag sett på facebook. På med skorna, kameran i fickan och ut i skogen! Oj så mycket gult att springa på. Tyvärr mest nedfallna löv. Kantarellerna var inte så många. Men när de dök upp ville jag ju göra som de flesta andra, fotografera dem. Det ville sig inte. När jag kollade kom jag på att jag glömt att sätta i batteriet i kameran. Synd, nu får ingen se MINA fina gula kantareller.
Ny dag ny skogspromenad. Gott om svamp. Den här såg ut som en cykelsadel på långt håll.

Men de gula, granna hittade jag inte så många av. Det gör egentligen inte något. Det finns så många andra saker att se på. Samma runda men med lite olika perspektiv och då dyker det ständigt upp nya saker att se på och fundera över.

 I diket är det mesta på väg att blomma över och se visset ut. En och annan klöver sträcker ännu på sig och förgyller sin omgivning.

På min promenad finns stora områden fulla med ljung. Jag lyckades inte fånga alla skiftningarna. En stund stod jag kvar och tänkte på alla vackra ljungnyanser och vilka fina koftor man skulle kunna sticka med garn i de färgerna.







Här är ett samlarobjekt. Det går inte att ta hem, jag får nöja mig med fotot. Varför det är ett samlarobjekt?  Jo det är en variation av yin och yang. Och det tilltalar mig i allra högsta grad. Både formen rent fysiskt men även som symbol.

Vem blev av med skägget här då?

Med vetskap om att förståndet sitter i huvudet och inte i skägget är ju ingen skada skedd.