Mellanlandning

Nu har det varit några dagar då jag kunnat ta det lungt. Så lungt att det kännts bra att ta kameran och gå ut. Jag bestämde mig för att bara gå omkring, låta ögat lockas och knäppa bilder. Sedan får bilderna ge inspiration till tankarna. Lite baklänges meditation.
Här kommer ett axplock av de bilder jag tagit de senaste dagarna.





Det blev påsk, fjädrarnas tid. Jag förmådde inte hämta hem något ris att fästa påskfjädrar i. I stället plockade jag bort tråden från vipporna, släppte loss fjädrarna i en glasskål som fick bli påskprydnad på matbordet.





När kära maken påbörjade högdosbehandlingen hade vi en föreställning om att han skulle vara hemma till påsk och att vi då skulle fira att det västa skulle vara över. Först såg det lovande ut med hurtiga tillrop. Men så enkelt var det inte. Något tillstötte och utskrivningen blev inte av. Besviken? Visst, men inget risktagande!
Efter påsk blev det så utskrivning.


Om inte krasch-landning så i alla fall långt kvar till utgångsläget.
Lite vingklippt och kantstött kan man väl säga. Men med kraft och vilja så......










Vi är ju väl medvetna om, att för det att den här behandlingen är över, är inte resan slut ännu. Det är som att mellanlanda lite. Vi vet väl inte riktigt var vi hamnat men det gäller att turista väl och ta vara på tiden på den här platsen.


Attans vad vackert tänkte jag när jag kom hem, laddade in mina bilder i datorn och såg den här blomman.
Så frodig mitt i den karga omgivningen.
Hoppets blåa blomma, ge inte upp, tro och förvänta att det SKA gå.

Murklor, murklor. Det är bland det roligaste jag vet att gå ut och leta murklor på våren. Medan jag letar kommer jag på mig med att springa på både kottar och gamla löv. Men när det växer en frmför fötterna blir i alla fall jag glad till sinnes.

Nu var det ju tur att den här figuren växte en bra bit från stigen och var så stor så inte ens jag i min vildaste fantasi kunde intala mig att det var en murkla. Annars hade jag nog sprungit!

Men i alla fall, tänk om....






Med kära maken hemma har jag kunnat ägna tid i trädgården. Njuta av kejsarkronorna.

Maskrosor är ett speciellt kapitel. När de växer på bondens åker och i grannens gräsmatta tycker jag de är som små glädjesolar. Helt oemotståndliga.
En annan historia är det när det kommer till min egen trädgård. De är så retfulla. Jag har försökt köra över den med gräsklipparen. Men då är det som att de tittar på mig när jag kommer, bugar och reser sig igen när jag kört över dem.
Därför har jag som taktik att gå ut och sprätta bort dem nu. Det höll jag på med en lång stund härom dagen. En hel hink blev det. Men gissa vad som lyste mot mig nästa morgon!!

När solen sken kröp jag på knä och fångade denna skönhet.

Kära maken och jag har ett sommarviste i husvagn på Björkenäs Camping i Blekinge. Eftersom vi är medlemmar i den förening som driver campingen blir det ju ett och annat jobb att utföra. 

Här kommer en liten historia:

Inför den här säsongen skulle ett staket renoveras (läs bytas ut). För att underlätta stolpsättningen skulle stolpfundament av galvad plåt användas. Dottern köpte ut dem. Sen var jag med och lastade dem ur och i bilar ganska många gånger innan de till slut var framme i Björkenäs. När jag lastade ut den sista rev jag mig så det blödde. Ingen fara det finns ju plåster.Efter några dagar började tummen svullna och kännas stel. Efter ett par dagar till bildades en varblåsa. Efter ytterligare en dag tog jag mod till mig och petade hål på blåsan, klämde ut varet och förstod att jag nog måste titta lite i såret. En svart prick. Fick med nål tag i den och skulle peta bort pricken. Men den ville inte ta slut.

En galvad plåtspeta en cm lång fick jag ut.

I kvällssolen på snäckstranden i går.
Vem gick hem utan sko?
Och se den fina bruna snäckan.








I mitt bildarkiv har jag MÅNGA foton på vitsippor. Men det hindrade mig inte från att skaffa fler.
Vem kan låta bli att fascineras av vitsippor. Ett helt hav av vita blommor täcker marken. Men likväl är de en och en och en och en...
Individer i en mångfalld.