Det började häromdagen då jag satt vid symaskinen och sydde ihop alla tillklipta trekanter till lapptäcket. Högen med rutiga lappar tog slut långt före högen med blommiga.
När jag tänkte efter var det ju inte så konstigt eftersom den rutiga stuven faktiskt var mindre än den blommiga.
Nu fick jag börja räkna. Åtta trekanter till varje stjärna. Skulle det räcka till? Hur jag än räknade insåg jag att det skulle fattas stjärnor för att få ihop täcket i tillräcklig storlek. Då fick jag syn på högen ned frånklipp (de bitar som varit för korta för att använda) Jag sydde ihop alla småbitar och fick till en lång skarvremsa som med nöd och näppe räckte till de trekanter som fattades.
Nå , medan jag satt där och skarvade började mina tankar löpa. Funderade på olika sätt att skarva. Ja, inte bara tyglappar utan även på andra sätt.
Ett minne dök upp; kära maken och jag var unga, nygifta, fattiga, hade kommit hem från semester och hade några dagar kvar till lön. Då fick vi skarva i. Vi tog vad vi hade och bakade ett bröd av mjöl, margarin och lite socker. Det gick det med.
Sen tänkte jag på, att det nog hänt, att både jag och andra skarvat i för att få något att bli bättre eller mer spännande. Men det lämnar jag därhän.
Den här dagen ringde kära maken. Det har han inte orkat på ett tag. Han berättade om dagens provsvar. Glad blev jag. Inte utan att tårarna kom. Och nu skarvar jag inte! Men naturen skarvade i. När vi precis hade pratat färdigt öppnade sig himlens portar och det öste ner.
Ett steg framåt kan följar av två steg bakåt i den här behandlingen. Men i vården är de alldeles fantastiska på att skarva i med näring, vätska, antibiotika, blod och annat som kan behövas.
Även en gammal kratta kan skarvas ihop, inte vacker men fullt brukbar.
Påsken närmar sig, våren kommer med stormsteg.
Kan det vara så att första etappen på vår resa närmar sig slutet?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar