Det blev inte som jag tänkt.

 Allt som oftast har jag orsak att åka från Småland till Blekinge. En sträcka som vi (kära maken och jag) ofta då åker är på Johannishusåsen. Det är ett fascinerande område; både vackert, historiskt och viktigt i nutida perspektiv. För ett par år sedan deltog vi i en studiedag då vi fick höra, se och uppleva  alla dessa delar. Nåväl; varje gång vi åker där brukar jag säga att hit ska jag med kamera. 

Gå runt och fotografera ekarna som befinner sig i olika stadier, krypa runt för att fånga blommor och småkryp som det med all säkerhet kryllar av.

Häromdagen kom tillfället när det passade att göra min "fotosafari" på Johannishusåsen. Med laddade kameror och matsäckskorg kom jag dit. Solen strålade från klarblå himmel. Stannade och gick till första kullen där jag sett så otroligt mycket backsippor.

Lite längre upp står ekarna och där ligger också nedfallna grenar som konstverk eller installationer. Jag sitter en stund i gräset, tittar, njuter och knäpper bilder med mina kameror. 

Tankarna löper och när jag tittar på en grupp smörblommor i solen minns jag bilden på liljekonvalj i morgonsol som jag nyss sett på TV. Jag går fram till blommorna, hukar mig och försöker få till vinkeln där både sol och blommor finns i bildrutan. Då händer det!! En pust i örat och en knuff på axeln. Jag far omkull (och tjoar säkert till av rädsla)

Så här blev bilden. 

 När jag rullat runt och tittar upp står de här gynnarna och kollar mig. Jag har inget mot hästar men jag är inte benägen att umgås med dem. Den här kullen lämnade jag.

Åkte vidare och såg mina fina och önskade motiv men hittade inget ställe att parkera.

Lite längre framlockade nästa kulle. Spännande ekar, frodig växtlighet och stenar som vittnade om forntid. En liten plats utmed vägen fanns att ställa bilen på. Taggtrådsstängsel. En bit bort verkade det gå bra att åla sig under tråden och in i hagen. 

När jag reste mig och tittade mig omkring såg jag en hel flock med kossor på väg mot mig. Då var det bara att åla sig tillbaka. Med ett stängsel mellan oss kunde vi titta på varandra en stund.

En bit bortom Hjortsberga kyrka finns åsens största parkering. Området innanför grinden är vackert och rofyllt. Här växer tallar, enar och ljung. Påminner om hedlandskap, helt annorlunda än ekbackarna jag ville vandra i.

Det blev till att gå runt och provsitta stenarna, kolla lite på mossa och tallrötter.

 

Konstaterade att det blev inte som jag tänkt, alla fina motiv med kraftfulla ekar och ekar i förfall finns fortfarande kvar på kullarna och i min fantasi.

Platsen här var utrustad med ett bord så det passade utmärkt att äta medhavd matsäck, lyssna på småfåglarna och fundera på vad jag skulle göra nu.

Det blev en kostsam historia i den närliggande handelsträdgården.

När jag sakta åkte hemåt igen upptäckte jag ett ställe att stanna på för att kolla in en annan kulle. Inga stängsel här. En liten kulle med lummiga ekar.

Och frodig grönska att sitta i och fundera över sakernas tillstånd.

OK det blev inte som jag tänkt, men det blev ju händelserikt. Allt det jag suktar efter finns ju kvar och jag kan ju göra om safarin en annan gång.