När man tar en snösväng.

 Jag tog en promenad till Tors hage svängde av mot 25:an och hem igen. Händelselöst eller inte??

Det var meningen vi skulle göra en liten resa idag, kära maken och jag. Men vädret var inte av det slag som tillåter det. Vi fick snällt stanna hemma. Ingen fara, vi har ju alltid något att sysselsätta oss med. Kära maken passade på att köra snöslunga medan jag tog itu med att förbereda gympan som börjar nästa vecka. Ett par nya övningar blir det.

Efter lunch råkade jag titta ut och såg att solen sken!!

Det såg ljuvligt ut. Det kunde jag ju inte motstå. På med täckkläder, tjocka vantar och rejäl mössa och ut. Det får bli en liten snösväng.
Lika bra att säga på en gång; det blåste kallt (och det har det ju gjort i flera dagar). Tänkte att det fick bli en kort snabb promenad så då spelar det ju ingen roll om vinden viner. 

Solen står ju inte så högt på himlen och det var en hel del moln som seglade fram. 

Vid stora eken såg det ut som om solen lagt sig till rätta i grenverket.

Skönt att gå och vägen var fint plogad. Ända ut till snökäpparna. Men oj, en bil som inte höll undan och jag tog ett steg närmre snövallen, men där började diket. Tur att jag i alla fall inte föll i.

Tja, så hände det, solen gick i moln för gott, vinden tilltog och det började snöa.

Men faktum var att jag inte hade lust att vända om ännu. Valde att svänga av från den plogade vägen och traska på i de uppkörda hjulspåren som slingrade sig in på min vanliga skogsväg. Vinden kändes nästan inte mellan träden. Däremot hörde jag domherrarnas vemodiga läte. En flock flög runt bland träden. Hela tiden på behörigt avstånd  från min kamera. 

Men väl hemma igen, när jag zoomade, kunde jag konstatera att tre stycken inte hann gömma sig helt för mig.

De uppkörda hjulspåren jag traskade i visade sig leda fram till en trave nyavverkad skog. Där blev jag stående en stund och granskade snittytorna. Ibland finns där de mest fantastiska figurer. 

Här tog hjulspåren slut. Det såg inte ut att vara så besvärligt att gå vidare. Jag fick liksom spåra. Hoppas någon kommer efter och går i mina fotspår. 

Det finns så mycket att titta på!

Snön har klätt skogen i vita sjalar.

En gren, helt utan barr ligger som ett konstverk över stigen. 

Former och kontraster.

Så plötsligt en färgklick, och i den hänger en frusen droppe.

En som inte blev översnöad. Funderar på om den är ensam eller själv.

Sista biten fick jag lov att puls mig fram genom snödrivor. Den upptrampade stigen är liksom en fåra och i den hade yrsnön lagt sig.

Till sist var det bara att ta sig genom plogvallen och upp på vägen igen. 

Hem och njuta lite till av det som är kvar av julstämningen.