Det är vinter. Fast inte som när jag var barn. Då var det alltid kallt och mycket snö. Det är i alla fall vad jag och många med mig säger. Men i ärlighetens namn måste jag nog tillstå att så var det inte. Tror vintrarna då var ungefär som nu. Blandat, snö ibland och tö ibland. Just ju ligger snön som ett tjockt täcke över byn. Så var det inte för några dagar sedan. Inte en flinga någonstans och solen värmde ganska gott. Nästan så det kändes dags att börja i trädgården. Gick ut och tittade i alla fall; oj, oj. Gräs hittade jag inget men mossan var tjock och grön. Men lite lust och längtan finns i fingrarna.
Det får bli att längta ett tag till. Drömma och planera.
Kära maken och jag har under några år fått kampera tillsammans med grannen i hans växthus. Det är speciellt att odla. Flera gånger har vi sagt att vi borde skaffa ett eget växthus, men det har inte blivit av, för var skulle det placeras?? Men så kom vi på det! Mäta och måtta, jo här går det!
Det blev ett riktigt projekt. Bort med gräset och en riktig hörna för växthus och kryddodling i krukor ska det bli.
Se där! Längst bort i hörnet ska jag förverkliga en dröm. Kryddgård, spaljé och en granitbänk. Jag ser det tydligt framför mig.
Växthuset är beställt och förväntades komma och bli monterat under hösten. Så blev det inte och det var väl coronan som var orsak till det. Men när snön började falla kom besked om att det var på väg.
I småregn och blåst packade käre maken upp glas och placerade alla rutor säkert till det är dags att montera.
Min dröm då? Jo den ska också ge mig motivation. Av naturen är jag ganska bekväm av mig. När jag hade gjort mina hundra-i-sträck-promenader hade jag liksom ingen orsak att vara så värst flitig med långpromenaderna längre. Då kom jag på att jag skulle gå ihop pengar till granitbänken. Nu ska det inte överdrivas men en tia per kilometer kan det vara värt.
Så jag går och går och går.....
När det är nysnö får jag en aning om hur många andra som också är ute i skog och mark och rör på sig.
En sak som är sann, är att tankar mår så bra av promenader. De kan komma, snurra och försvinna utan att lämna spår efter sig. Bara ibland blir de kvar och bearbetas lite mer.
En granitbänk! Är det inte att ta i i överkant? Skulle väl kunna be kära maken gjuta en betongbänk. Det tål att tänka på och börja resonera med honom om. Får väl se vad det blir.
Jag har en dröm, något jag jagar efter. På tre av mina olika rundor finns det korpar. Jag hör dem och ibland ser jag hur de seglar över trädtopparna. Tänk om någon av dem ville sätta sig på en gren och låta mig få ett foto där jag tydligt ser ögat glimma till.
Pricken i ringen är dagens resultat. Bättre lycka en annan gång.
Så går en dag igen. Kvällen kommer och vi slår oss ned, kära maken och jag. Småpratar om än det ena än det andra, jag har min stickning och han sitt korsord. Och så nästan varje kväll ställer vi oss och tittar ut på byn. Nej det händer just ingenting. Hemtjänsten på väg till och från, kanske ett rådjur som trippar gatan ner, stannar till och kastar en blick på oss, någon gång en räv eller hare som slinker förbi. Där står vi och tittar och så som på reflex säger vi samtidigt: så himla bra vi har det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar