Stackars mig...

Lika bra att säga det på en gång; nej det är inte synd om mig. Det händer att jag är rätt ynklig och pipig emellanåt, men inte ens det borde föranleda några nämnvärda ömkanden. Lite tjurigt kan det ändå vara när saker och ting inte går som jag vill.
Ungefär samtidigt som skolornas vårtermin började, startade vi vårens verksamhet i vävstugan. Eftersom det var flera "tomma" vävstolar fick det bli flera tisdagar med varpning och pådragning av varpen. Därefter hjälpte jag till att dra om varpen på en vävstol där något blivit fel. Varpen hängde i sidan. När det var gjort skulle jag få ta itu med den väven; rutig trasmatta.




Det var fantastiskt att se rutorna växa fram.
Lusten att väva fick mig att åka dit själv för att jobba vidare. Men efter en stund blev jag fundersam. Varpen började slacka i vänstersidan och väven såg sned ut. Några inslag till och vänstersidan sneddade ännu mer.
Mysterium att lösa. Annars blir det att ta upp väven.

Med ett problem som det här att tänka på suckade jag förstås hemma över kaffekoppen tillsammans med kära maken. Vi resonerade om vad som kan vara fel och alla tänkbara mått som ska stämma.







Apropå mått. Vi har verkligen varit upptagna av mått en tid. När lilla matrummet var klart kändes köket så trist att vi bestämde oss för att det ska vara nästa renoverings-objekt. Och det ska påbörjas och avslutas detta år. Att byta kök kräver en del planering. Vi har verkligen resonerat om hur vi ska få ytorna att bäst passa våra behov. Tumstocken har varit flitigt använd. ritningar har gjorts och gjorts om igen. Nu tror vi att vi har den slutliga versionen klar. Siktet är inställt!




Förberedelserna har börjat.








Det lär ju ta "några dagar" att riva ut och att sätta in ett nytt kök, därför har kära maken gjort plats för ett sommarkök i källaren. Bredvid pannan ska spisen stå.









Det var då över kaffekoppen som en ny idé dök upp.
I vår källare finns ett rum som vi benämner hobbyrummet. När vi flyttade in var det ett rum med brädklädda ytterväggar. Som vanligt är kära maken misstänksam och hade hade rätt. Bort med bräderna och torkning av väggarna sen har det fått vara.

Det har liksom blivit förråd.
Men nu sticker vi emellan med det. Röja, slipa, måla, lägga golv. Det blir ett bra hobbyrum, där det går att ha en egen vävstol. (Jag har ju löfte på en. Nu ska det bli kul på riktigt!!)
Jag ser fram mot att få visa upp vad kära maken åstadkommer denna gång.







Det är lätt att känna sig splittrad när det är så många saker på gång att jobba med, engagera sig i eller vilja göra.




Jag har ju min utmaning också. Idag var det åter dags för en lång pump-promenad. I luften var det lätt yrsnö och på marken lagom med nysnö. Alla färska spår syntes tydligt. En lång sträcka gick jag i en storfotad persons spår. Jag korsade spår av älg, rådjur, räv, hare och några möss.

Så var det något litet mörkt som tycktes hoppa vid vägkanten. Stopp och titta. En liten kungsfågel. Det gula bandet på huvudet lyste så fint.
Lägga av stavarna, ta av vantarna, plocka fram kameran, sikta och trycka av.

 Ingen tror väl att den lilla gynnaren satt kvar och väntade på mig. Hoppas ingen tror att jag far med alternativa sanningar när jag berättar om den fantastiska glädjekällan som skogen är.
Men.... jag försökte flera gånger under dagens promenad fundera ut alternativa vägar för att korta av promenaden. Tut att jag övertalade mig själv att gå hela vägen. Det blev 12 km. Det var min sista promenad (som 71-åring i alla fall).


Började fira redan igår. Det var meningen att dottern skulle komma och vi skulle ha storbak. Och det hade vi.











Men hon hade en överraskning med sig. Mina fina fantastiska barn har god koll på vad deras mor behöver. Jag tackar.






Man blir ju inte visare för att åren går -men man kan ju alltid hoppas.
I morgon börjar ett nytt år för mig. Jag inte bara hoppas jag är helt övertygad om att det blir ett nytt fantastiskt år.