Nu är det dags igen

Det finns alltid något att skriva om men det är inte alltid det blir av. Ibland hinner det liksom att bli inaktuellt, och ibland kommer det så mycket emellan som inte är särskilt relevant att skriva om.
De små vardagliga sysslorna är de som lockar mig mest. Alla dessa små ting som fyller ens dag med mening, tankar och glädje.
På något vis är det dags igen; Snön smälter bort, solen värmer och det känns skönt att kunna sätta sig i lä vid garagedörrarna och inta förmiddagsfikat. När jag då sitter där tänds nyfikenheten, vad händer på andra platser i trädgården. Den ser ju ganska risig ut så här års.

OK risigt må det vara men bakom börjar det spira. Snödroppar och krokus börjar få sällskap av porslinshyacinter, tulpaner och alla de andra lökarna som trotsigt börjar sticka upp.
Även om det känns riktigt gott att se hur vårens växter sticker upp så kan jag ju inte bara stå där och titta hela tiden.
Ett stort utbud av aktiviteter finns ju alltid att tillgå. Därför sysselsätter jag mig medan jag väntar på att få ta itu med nedblåsta grenar och kvistar eller rensa och ansa. Eller allra helst, plantera som jag nog mest längtar efter.

Det är den här tiden det är dags igen att lära eller prova på något nytt. En vän lockade med mig på en kurs. De dyker ju upp här och där, men jag hade nog inte riktigt lagt märke till just den här förut. Nu skulle jag testa. Åtta pyssliga kvinnor i en cirkel. Och en journalist på plats!!

Till börja med blev det hjärtan. Sådana kan man tydligen göra på hundratals sätt och få dem att se ut på hur många sätt som helst. Men nu är det ju så att hjärtan och änglar är lite för gulligt för mig. Därför fick det bli en test av eget mönster nu senast. Ett par vikta böcker till har jag nog plats med i bokhyllan.


Efter att ha testat får jag väl säga att  det här är ett lika bra sätt att återvinna böcker som att lägga ut dem på parksoffor, tåg och busskurer. Men det senare är bekvämare och går fortare.

Ja, så var det då dags att visa upp kära makens insatser. Hobbyrummet i källaren skulle ju fixas till. Han har jobbat på. 

Först blev det att röja, sortera och köra några lass till återvinningen. Sen var det dags att slipa, måla, dra värme, montera lysrör och lägga golv. Därefter var det dags för mig att göra det roliga. Har fått tag i några bra saker att fylla på med medan jag väntar på den riktiga höjdaren.

Den lilla vävstolen är av en modell som sitter på ett stativ och har fyra handmanövrerade trampor. Den stod undanställd i ett förråd i vävstugan så jag har tagit hit den för att prova om den fungerar.

Alldeles snart är det dags att avsluta första delen av min utmaning. Jag har bara lite drygt en mil kvar att pumpa på. Utmed en del av den sträcka jag brukar gå finns en källa (Grön källa) som alltid serverar friskt och klart vatten. Ibland stannar jag till där bara för det är så fascinerande att se det klara vattnet som rinner över de gröna vattenväxterna. 

Ikväll är det dags igen för en ny aktivitet. Flera gånger har jag anmält mig till kurs i fotografering men de har inte blivit av. Men nu ska det ske. Förhoppningsvis ska jag sedan kunna ta en och annan bild också -inte bara kort.

MEN så blev det dags igen...


Rena sprängverkan i ryggen...

Kanske går det över fortare om jag tänker mig att det ser ut så här istället.