I nöd och lust...

Nu är det midsommar.
Och kära maken och jag ska göra som de flesta andra. Vi ska firar. Det betyder att vi i all stillhet äter god och traditionsenlig mat. Inget överdåd, för det orkar vi inte.
Midsommar är också vår bröllopsdag. Egentligen är det den 25:e som är vår bröllopsdag. Men vi börjar väl prata minnen vid middagsbordet redan imorgon. Eftersom vi nu varit gifta i 45 år är det väl skäl att duka lite extra fint på midsommardagen, också.






Själva tycker vi allt att vi blommar fint fortfarande. Det är som vår hibiskus. Den blommar med stora vackra blommor hela tiden men den tappar blad och ser trots allt lite sliten ut.











I nöd och lust var det sagt. Så vad gör man när ryggen strejkar och ogräset växer. Det brukar ju vara mitt jobb, som jag dessutom gillar för det mesta.  Tja, det fick bli som för så länge sedan...
Käre maken på knä framför mig...

...och jag njuter av resultatet.





Ja, det har hänt mycket på 45 år.
Våra två ljuvliga ungar har vuxit upp till våra omtänksamma glädjespridare.















Käre maken gick med mig till världens ände. Längst ut på smörbyttan i Trosa.











Och ofta känns det som om käre maken sätter mig på piedestal.














Kan nog inte låta, bli så här såg vi ut då, midsommaraftonen 1971.