Solglimt

Det är förkylningstider hos oss. Förra veckan drabbades jag, för första gången på fem år, av förkylning och det ordentligt. Men värst var inte det, utan att nu har kära maken också drabbats. Egentligen är ju förkylning bara en blaha-blaha åkomma. Om man inte som kära maken saknar ett fungerande immunförsvar. Ganska typiskt, här har vi yvts över hur otroligt snabbt kära maken återhämtat sig och orkat "nästan" som förr i tiden. Nu har vi fått se vad skört immunförsvar innebär.
Så.... inget att be för. Ut och skotta snö, för insnöad är ju det sista jag vill bli.
Tre dagar i rad har det kommit rejäla mängder. Himlen har varit grå. Kommunens snöplog är jätteduktig på att göra stora vallar utanför vår infart. (Eller drabbar det alla?) Medan jag jobbat med snön har fåglarna suttit högt där uppe och bara väntat på att våga sig mer till maten igen.

 Nåväl, efter dagens snöskottande fick jag åter krypa upp i fåtöljen, plocka fram stickningen och fortsätta. Då plötsligt hände det. Solen tittade fram och lyste upp hela rummet (det är söderläge förstås). En stor solruta på golvet och blå glipor syntes därutanför på himlen. Men snabbt över var det förstås. Jag hann inte ens hämta kameran och fånga glimten. Det kändes lika snopet som när jag var på promenad och hade fotograferat ett par pinnar utmed vägen, stängt av kameran och stoppat ner den i fickan; lyfter blicke och får se en älgkalv kliva över vägen bara ett tiotal meter bort.

Det är så lätt att missa solglimtarna. Men de finns där ju bara man är uppmärksam och lägger märke till dem. Sen kan man ju låta dem få lite större utrymme i sinnet än som bara en glimt.
Nu tänker jag efter. Redan i dag har jag glatt mig flera gånger; först när jag vaknade och kom ner i köket. Det är 1a februari och dags att byta bild på almanackan. Dottern har gjort den till mig.Varje månad visar en ny bild av barnen. Månadens bild gillar jag. Båda barnen på bilder tillsammans med våra goa katter som följde oss i så många år.

En annan sak att glädja sig år är när gamla ruggiga krukväxter plötsligt tar i.

Något som jag verkligen gläder mig åt är "Mimmis resa" Den kan man följa på facebook. All vilja att göra gott och bidra är fantastisk.

Det är kämpigt nästan jämt, men solglimtar finns hela tiden bara man tar sig tid att se dem.