Pyspunka

Hittade det här fotot i mitt arkiv. Visserligen vinter. Men kanske var det en pyspunka som tog ut sin rätt. Sakta men säkert sker förändring. Man är inte riktigt medveten om vad som händer förrän det är ett fullbordat faktum. Lite drastiskt kanske att bara lämna ekipaget.
Tänker man efter finns det ju mycket att upptäcka även när det långsamt går mot förändring.

Undrar just var det fina vädret tog vägen. Efter midsommarhelgen har det mest regnat. Det blir inte några långa stunder ute. Jo, om man står ut med väta och knott så går det utmärkt att vistas utomhus. Och det kan ju gå en stund ibland så jag inte missar det som händer bland blommor och blad. Pionerna vissnar och tappar sina kronblad. Inte snyggt, måste hållas efter och plockas bort. Men komposten är vacker


För något år sedan kapade vi jasminen jäms med marken för den var så spretig, sned och vind. Förra sommaren kom det ett par grenar vid sidan av, ur den gamla roten. Såg inte så mycket ut för värden, men i år har de vuxit till sig och börjar bjuda på väldoftande blommor.

Mellan skurarna i dag kunde jag konstatera att knopparna på dahliorna, som är meterhöga, också så sakta börjar slå ut.









En annan skönhet som börjar slå ut och förhoppningsvis ska locka fjärilar är den här gulklinten.

 Jo då, kollar jag mellan stammarna kan jag se, ingen explosion i krukor och rabatter. Snarare ett stilla pysande så jag hinner med att se och uppleva hela härligheten.













Men det som faktiskt föranledde alla tankar på pyspunka var något helt annat. Sen några veckor tillbaka har kära maken och jag vetat att den här vecka skulle vi få svar på hur/om den tuffa behandling han gått genom givit resultat. Förhoppningar och oro har pyst ur oss då vi försökt förbereda oss på det värsta men tro på det bästa.
När vi åkte iväg härom morgonen tror jag inte vi växlade ett enda ord på hela resan. I mitt huvud fanns bara "Hur ska jag ta beskedet?" Efter hälsningsfraser och lite rundprat säger läkaren bara att det ser ju fint ut.
Därefter prat om värden som är låga och hur lång tid det tar att återhämta sig och hur uppföljning ska ske
Tillbaka i bilen igen ser vi på varandra med tårblanka ögon och konstaterar att vi ju borde jubla, dansa och ropa ut vår gäldje. Men....
Nej det känns som en pyspunka.
Huvud och hjärta har tagit in glädjebeskedet. Magen behöver visst lite längre tid på sig. Jordgubbar och champagne har väl gjort lite verkan.