Rädd och nojig

Ur led är tiden. Ve, att jag är den som föddes att vrida den rätt igen. Så lät Shakespeare sin prins Hamlet utbrista.  Det här citatet kom till mig i morse. Vaknade till sommartid, men mitt armbandsur visade fortfarande normaltid. Käre maken går runt i huset och ställer om de klockor som finns på olika ställen, men armbandsuret ska jag väl fixa själv. Lite klurigt är det. Två gånger tidigare har jag inte klarat det utan fått lämna in den på köpstället och sedan fått vänta någon vecka innan jag fick den tillbaka. I höstas försökte jag ordna det hela med hjälp av en tång och det gick med lite kraft. Tänkte göra på samma sätt nu. Men se det gick inte så bra. Skruven ville inte och jag tog i ännu mer; då kom fem olika delar ut. Det var det uret det!!

 Nåväl min gamla klocka sedan mitten av 80-talet finns ju kvar i någon låda. Vill minnas att jag hade häftat ihop armbandet och hade den hängande i jeansen då det begav sig.

Den låg kvar, den ska få nytt batteri och ett armband ska jag väl hitta. (som vanligt, jag får vänta någon vecka eller två innan tiden vrids rätt på min arm.)





När klockbekymret var löst dök nästa ur-led-är-tiden-tanke upp när jag tittade ut. I över en vecka har solen strålat, värmt och lockat till utomhusaktiviteter. Kan bara konstatera att sommartid kom med vinterväder.
Men i ärlighetens namn är det ju ingen större katastrof. Det lär smälta bort, tiden vrids rätt igen.




Värre är den farsot som drar över världen. Den skrämmer. Ingen kristallkula, spåkäring eller schaman lär kunna se framåt och tala om hur det går. Jag förlitat mig helt på de experter vi har att tillgå. De råd och riktlinjer vi får tar jag till mig och lever efter så gott jag kan. Visst är jag rädd för viruset. Och därför tänker jag att man måste vara rädd om andra i min omgivning. Inte utsätta andra eller mig själv för onödiga risker.

Under de här omständigheterna är det fantastiskt att bo som vi gör. Skogen inpå knutarna, fria vidder och många små vägar att strosa runt på och upptäcka nya pärlor.






En och annan gång lockas jag att helt byta perspektiv. Lägger man sig på mage och tittat mellan rötterna ser världen helt annorlunda ut.








På väg hem efter att ha hittat en ny sjöutsikt stannade jag för att glädjas åt ett antal fjärilar som fladdrade runt. Skådespelet fick mig att sätta mig på en stubbe vid vägkanten. Tussilago och fjärilar, värme och solsken - allt var perfekt!
Tills...
Brak, en sten vid mina fötter for iväg som en kanonkula. Jag blev så förskräckt, tror jag vrålade medan stenen skuttade iväg. En hare. Den hade väl legat och tryckt, trott jag bara skulle gå förbi, men bestämde sig för att det var bäst att lämna platsen.





Nog kan man bli nojig alltid. Faror lurar lite varstans. Även med tanken att vara försiktig och undvika alla risker finns ju inga garantier. Häromkvällen tyckte jag att det gjorde ont i ryggen när jag andades. Morgonen efter inbillade jag mig att det var tungt att andas. Men ingen feber. TA DET LUGNT!! Avvakta. Efter en dag med allsköns funderingar kommer jag fram till att det kan ha varit den ovana ställningen när jag rensade rabatter som gjorde sig påmind i ryggen. Och det kan ha varit den vanliga morgonrossligheten som gav mig lite noja. Två dagar och inga andra symptom (nojor). En tankeställare blev det i alla fall.





Det blir nog en lång vår med många promenader i väntan på att viruset ska dö ut. Jag tänker göra allt jag kan för att det inte ska spridas. Lyckligt lottad som jag är fortsätter jag gå runt i skog och mark och upptäcka nya vattenhål.

 Långt därborta där solen lyser finns mina önskningar.

Måhända jag inte når dem.

Men jag kan titta upp och beundra deras skönhet

och hoppas de ska bli verklighet.