Drabbad

Alltid är det något. Nu är det väl ändå inte så, att allt man drabbas av är av ondo. Men visst känns det som en riktig suck när det börjar svida i halsen, bränna bakom ögonen och torrhostan retas ända nerifrån tårna. Tänkte först att det är väl bara att acceptera att nu blir det soffsittardagar. Trodde att jag drabbats av influensa som så många andra.

Fast det är ju på det viset att jag är från födsel och genom ohejdad vana är drabbad av envishet också. (Ett släktdrag sägs det.) Befann mig i början av en hälsosam utmaning och den ville jag ju få i mål. Frisk luft är ju bra, det har vi väl alla hört och fått inpräntat i oss ända sen barnsben. Men det är dumt att träna och dra in en massa kall luft när man inte är frisk. Jag kom på lösningen; lämna stavarna hemma och GÅ SAKTA! Perfekt, rundan som går på 45 minuter tog nästan två timmar, men inte en enda hostattack under tiden.


På den vägen är det. Känner mig allt bättre för var dag. I det långsamma strosandet vandrar tankarna också iväg. Utan att veta hur eller varför drabbas jag av en tanke som är lite svår att bli kvitt. (Det är som när en melodislinga fastnar och inte går att bli av med)


Ansikten dyker alltid upp på min väg, och jag fotograferar. När den här flisan fångade min blick kom tanken; finns det bara glada och belåtna ansikten i min väg.











Måste erkänna att det känns riktigt bra att redan medan promenaden pågår få glada tillrop. Endorfinnivån stiger.













När jag sedan är hemma igen känns det bra, jag är nöjd och belåten resten av dagen.

Väl hemma igen blev jag ju tvungen att ta reda på hur det förhåller sig i min samling. Jo de flesta ansiktsliknande figurer ser ut att trivas med tillvaron.
Jag skulle nog vilja kalla dem optimister.
















Fast en och annan trilsk figur finns i mitt galleri. Sådana där som bara ser problem och elände överallt, som använder all sin energi till att spekulera i fördomar och försöka skrämma sin omgivning.


En annan insikt som drabbat mig är att åren går. Ja det är ju en självklarhet som inte kräver någon större insikt. Fast jo, när det handlar om att ta till sig att det är jag själv som faktiskt blir äldre, att mina år rullar på.

Jag har en favoritplats att rasta på. När jag började gå dit såg jag en övergiven kärra vid stigen. Då för dryga åtta år sedan såg den ut så här.














Sakta, sakta så jag knappt märkt det har den ändrat utseende.



Den övergivna kärran får bli min påminnelse om hur åren går. Även om förfallet i sig är vackert så har jag möjligheten att använda varje dag till något som gör mig glad och förhoppningsvis även bidrar till omgivningens välbefinnande.

En tavla är livet med ljus och med dager
där sorgen ger skugga och glädjen ger glans.
Tro ej att det ena det andra förtager!
Vad vore väl ljuset om skugga ej fanns.