Ensam hemma

Just nu är jag ensam hemma några dagar. Känner mig lite vilsen när jag får sitta själv och ta mitt förmiddagsfika. Till och med kaffet signalerar att det är någon som saknas.


Det är i alla fall skönt att sitta en stund i solen och fundera.
Då slog mig tanken; tidigt på året, innan vintern tagit slut börjar jag och de flesta andra leta efter vårtecken. Varje liten aning om vår noteras, fotograferas och refereras till alla som vill (eller inte vill) höra på.
Även om solen värmer just nu har jag flera gånger under senaste veckan konstaterat att sommaren inte har någon större chans längre hur den än försöker med hjälp av varma strömmar söderifrån.
Kanske borde jag ge mig ut och leta efter hösttecken.


Det får bli en liten runda. Det första jag hittar när jag viker av in i skogen är blåbär, stora och fina. Inte var de så här fina när det var blåbärssäsong. Jag plockade en rejäl näve och stoppade i munnen - jättegoda. Varken hårda, vattniga eller smaklösa.

Blåbär hör sommaren till, men en bukett höstblommor ska nog gå att plocka ihop. Egentligen är det väl bara olvonkvisten som är riktigt höstig. Det andra är blommor som är inne på sin andra blomning.

 Björkens gula löv som virvlar omkring är till viss del resultat av sommarens torka tror jag. Till slut hittar jag i alla fall en gren med vackra höstlöv i den för övrigt gröna växtligheten.

Den är vacker när den visar sig; hösten.

Inte blev det mycket till hösttecken på den promenaden inte. Det var vad jag tänkte tills jag fick en obehaglig känsla av att det var något innanför tröjan, på ryggen, nej i nacken, eller på halsen och det kröp liksom runt hela kroppen och i håret. Och jag kliade, slog och försökte nypa fast det som kilade runt på mig.

Fick den allt till slut. Men nu vet jag att det är höst för de här odjuren angriper mig alltid så fort det är höst i skogen.