Nej, nej, nej

Jag försöker på alla vis att inte låtsas om vad som sker runt om. Det är samma visa varje år i september. Jag vill så gärna hålla sommaren kvar. För mig själv kan jag lätt bortförklara att träden börjar skifta färg, att himlen allt oftare är mörkt grå och att temperaturen sakta men säkert sjunker.

Jag gör som jag brukar. Kämpar mot. Strumpor, jacka och kraftiga skor får allt vänta lite till. Promenaden kan fortfarande göras i sandaler. Jag gör bara en liten eftergift i form av att ta på en väst över jumpern. Så går jag iväg på en av de välkända promenadvägarna.
Det är med beundran jag ser på naturens små kämpar. Inte ger de här små skira glädjespridarna upp för att värmen drar sig tillbaka.








Och för andra eller tredje gången sträcker lupinerna på sig utmed vägkanten. I mina tankar är det långt kvar till hösten.











En liten glipa i molnen sänder ner ett helt knippe sköna solstrålar som värmer mitt ansikte. Nog är det fantastiskt att få gå och njuta av allt som visar upp sig utmed vägen.

På tal om att inte ge upp utan försöka hålla sommaren kvar; i juli började jag plocka blåbär, massor!! 

Och vad ser jag om inte stora fina bär som fortfarande hänger lockande på nästan bladlösa kvistar. Inte kan jag heller minnas, att de haft så saftig och god smak så här sent på året någon gång tidigare. Jag plockar bären och njuter.

Tydligen är det inte bara jag som använder den här promenadvägen. Helt plötsligt får jag se något som inte funnits där tidigare. Jag tittar en stund och inbillar mig att någon sitter där och ger mig en hälsning. Kul. Nästa gång jag väljer den här vägen tror jag att jag ska sätta på en halsduk som hälsning tillbaka.

Även om jag anstränger mig att tänka på sommar och försöker att ta vara på all värme solstrålarna ger, kan jag inte missa alla de uppstickare utmed vägen som så tydligt säger att hösten kommer oberoende av vad jag tycker och vill.

 Helt automatiskt dras min hand till byxfickan; jovisst där ligger en påse om utifall jag skulle hitta några godingar att ta med hem.

Och jag vet ju så väl, att om en månad och om två månader kommer jag att gå samma väg, se samma saker som jag alltid tittar på och vara lika förtjust i dem som de är nu, även när de är frostiga eller delvis täckta med snö.

I sakta mak går min promenad genom skogen. En svamp här, några blåbär där och allt emellanåt något vackert att titta på.

Om jag varit lite mer uppmärksam när jag tjusades av de här bladen skulle jag sett pilen som pekar uppåt på det vänstra röda bladet. Då kanske jag hade följt den uppmaningen och tittat upp mot himlen och sett det svarta moln som sänkte sig över mig. Då kunde jag ha skyndat mig hem. Nu blev det inte så utan molnet släppte hela sin reservoar över mig.

OK våt; men alls inte sur.