Oro

Oro är en känsla som jag tror vi alla upplever mer eller mindre ofta och mer eller mindre starkt. Ibland kan den mola och gnaga på en, utan uppehåll, dag efter dag. Sen kan det gå långa tider utan att den gör sig påmind.
Vi har nog alla och envar sitt eget sätt att hantera den. Hur mycket vi låter den tränga fram är nog också väldigt olika hos oss.
Jag hör till dem som oroas och våndas. Kära maken har ofta sagt "det ordnar sig" och då brukar jag lägga till: "Ja, bara jag får oroa mig först".
Och varför skriver jag om oro nu då? Jo det är dagen före nu igen.
För tre år sedan hade kära maken cancer, med dålig prognos, men mirakulöst nog gick det bra. All cancer borta. ("Det ordnar sig - ja bara jag får oroa mig".) Nåväl med den pärsen i gott minne är vi båda oroliga när det drar ihop sig till kontrollbesök. Väntan på kallelse, provtagning och så dagen före läkarbesöket.
Vi är nog lika spända och oroliga båda två.
 Det är klart att det ska vara bra - javisst men det är väl bäst att oroa sig.

Vad hjälper det att projekten genomförs, det ena efter det andra. Misstankar och frågor hopar sig.








Det ska bli skönt när morgondagen blir eftermiddag och vi har besked. För visst är det så att det lika gärna kan gå bra.



Medan vi väntar har vi alla våra göromål som vi har så roligt med. Det är en gåva att få vara pensionär och disponera tiden till det man tycker är roligt.



För ett par år sedan när jag fick mitt första keramikklot klart och ställde ut det i trädgården växte det fram en idé om ett speciellt hörn i trädgården, i min tanke kallade jag det för blå hörnan. Inte allt, men det mesta ska var blått och vitt. Sakta och säkert pågår arbetet med denna min önskan.




För att få till det måste grästorven bort. Ett trist och tungt jobb (tycker i alla fall jag). Vi har fått mycket hjälp med sådant arbete av en av mina bröder. (En riktig guldgrävare). Men nu finns han inte längre.

Därför hade jag inte så mycket att välja på.

Nu har jag ärvt byxor, rätten till spaden och möjligheten att gräva. Jag såg hur han gjorde så jag apar efter.

Det går sakta, har ca en kvadratmeter kvar. Nu kan jag verkligen se fram mot att plantera i min hörna.

En annan sak vi fixat tillsamman nu när vädret varit fint och vi behövt ha händerna upptagna är komposten. Egentligen är det fantastiskt vad maskarna gör med avfallet. Nu ska vi bara sortera och lagra om i nätkomposterna också så sommarens rens får plats.

 Kryddorna som börjar komma upp i sina krukor vill säkert få del av kompostjorden.

 Ett av mina fruktträd verkar ha givit upp.







Det har blommat rikligt och givit bra med god frukt.













Men förra hösten började det verka hängigt och tappade bark. Jag befarar att det inte kommer att vara mycket liv i det nu till våren.
















Fälla det? Ånej, jag har köpt honungsros och planterat vid trädets fot. Då kan det fortsätta vara vackert.





Nu är snart Dagen före slut. Jag tittar ut på de nyplanterade penséerna. Hoppets blåa blommor. Det ska nog bli en bra dag i morgon också. (Jag har ju oroat mig inför den.)