Så tittar solen fram igen....

Visst blev det oktober. Det som var föraningar om nya tider har blivit på riktigt. Det som var lite färgskiftningar i trädtopparna har blivit sprakande symfonier i färg innan löven så sakta dalar mot marken och blåser ihop i stora drivor.
Men oftast är det mest dis och dimma som sveper runt och förfular tillvaron.
OK vissa dagar är det ganska trevligt trots att det är både kulet och kallt. Beror väl mest på att sällskap och sysselsättningar är trevliga. Att turista i närområdet med uppskattade besökare är lärorikt. Plötsligt ser man gamla saker med nya ögon.

När det strilar ner och viner runt husknuten tryter lusten att göra något. Helst vill man nog som paddan vända ryggen till och dra sig undan. Den här charmknutten kunde gräva sig ner i jorden. Hoppas den har det bra där tills vårsolen värmer igen.

När så solen tittar fram igen kommer viljan tillbaka. Bygatan lockar.
Den är så välbekant. Ändå förvånas jag över att det alltid finns något nytt att titta på när jag traskar iväg med kameran i hand.

Jag tröttnar nog aldrig på att kolla grannarnas trädgårdar, se om där dyker upp något nytt eller bara konstatera att de gamla vanliga växterna är lika vackra i år. Grannens vita dahlior har jag beundrat alla år vi bott här. Undrar om han vill byta bort en vit mot en röd från mig. Ska nog ta och fråga.

Annars är det ju hög tid nu att plantera lökar för att ha något vårblommande att se fram mot. Inte vet jag varför det är så att det hela tiden behövs fler och nya lökar varje år. Men en skön känsla är det att gräva ner dem och längta efter blomning.
Dottern föreslog mig att jag redan dagen efter skulle kolla om de var på väg upp. Undrar om jag är tjatig när jag berättar om mina sysslor och förhoppningar.

I rabatten sticker en och annan blåklint upp igen. Hoppets blåa blomma. Jo då, höst och vinter kommer men sen är det dags igen för allt det där som är så roligt.


På något ställe i vår by är gränserna mellan tomter och vildmark lite vaga. Där växer trädgårdsbuskar lite vilt. Men en fröjd för ögat är de.

Strax utanför byn står det här trädet.

När jag kört förbi med bilen har det väl bara svischat förbi i synfältet och när jag gått har det kanske fått en blick. Tror inte jag brytt mig så speciellt mycket om det. Skogen är ju full av träd. Men plötsligt händer det. Jag började titta närmare på det. Fundera och associera. Vad man vill se är ju upp till var och en. För min egen del kom jag att tänka på en föreläsare jag lyssnade på för länge sedan. Han pratade om ungdomskulturer. Att som ung måste man få testa funderingar och idéer och värderingar. Vädra dem, hänga ut dem och så småningom välja de som passar. Nu stannar jag upp en liten stund vid trädet varje gång jag går förbi (än så länge stannar jag inte bilen när jag kör förbi) och tänker på vad jag vill hänga upp på trädets grenar. Med ett leende konstaterar jag att det börjar se ut som en julgran, full av åsikter, önskningar, minnen och känslor. Det blir väl till att plocka ner och hänga upp nytt.

 På tal om nytt; Ett par stenstolpar står på var sida om infarten till oss. Grindar har suttit på de kraftiga krokarna. Det har hänt att jag missat och kommit för nära med bilen då jag backat ut. Det blev inte några vackra märken på bakre stänkskärmen. Nu har kära maken fixat och pysslat . En liten lampa på varje stolpe gör det lättare för mig att backa när det är mörkt!!

Den här fina porten såg jag utmed skogsvägen idag. Gränsen mellan årstiderna. Solbelyst manar den till nyfikenhet på vad som finns på andra sidan.

Jag får väl avsluta dagens tankar med ett utrop som jag nog upprepar varje år:

Det är en tröst att  hösten är så vacker!!