Gammal kärlek rostar (aldrig)

Det drar ihop sig till november. Med ett nödrop hann vi göra höstarbetet i trädgården. Inte så underligt egentligen. Vädret har varit milt, blomningen har fortsatt och fortsatt och då har i alla fall inte jag någon lust att rensa bort sommarfägringen. Men något hände i förra veckan (njaeä det var flera saker som hände; kommer till det.) Vädret ändrade sig och det kändes att det var dags att ta itu med alla krukor och rabatter. Efter några intensiva dagar, då kompostkvarnen fått mala på, behållarna i min komposthörna blivit riktigt fulla, kunde jag köra in skottkärran i förrådet. Precis när det var gjort och jag vände mig för att gå ut igen överraskades jag av yrande snö i luften. Gillar inte snö så mycket, men de där första yrande flingorna är verkligen uppfriskande.
För några veckor sedan kom kära maken och jag på att det faktiskt är 50 år sedan vi slog till och bestämde oss. En lördag i november 1967 begav det sig. Vi skulle gå på revy, äta på stadshotellet och byta ringar. Nu blev det inte så. Till revyn fanns det bara spridda biljetter och vi ville ju sitta tillsammans. Ut på stan och hitta någon annan förströelse! Vi kan än i dag skratta åt vad det blev och ingen av oss kommer ihåg handlingen i filmen vi slank in på. Efter Nyfiken gul blev det middag på stadshotellet i alla fall. Kära maken åt för första gången i sitt liv brysselkål. Sen satt vi där och häckade och väntade på att lördagen skulle bli söndag så det blev rätt datum för förlovningen.
Firat dagar för förlovning och bröllop har vi oftast inte gjort. Åren går och vi trivs så bra ihop ändå. Men visst skulle det vara kul att åka tillbaka till stan, göra något, gå på lokal och vänta på att lördag ska bli söndag så det blir rätt datum.


Trots planering blir det inte så. I vår familj blir det ofta "i stället för" eller "på ett annat sätt".

Verkligheten kan vara ganska invecklad. Det som ena stunden tycks enkelt och självklart kan i nästa stund inte passa alls. Under förra veckan hände det. Jag har under en tid funderat på att byta bil. Min trotjänare har jag haft i sjutton år nu. Den har gått 44000 mil och börjar bli lite rostig både här och där. Frågan har varit vad som är lönt att göra. Jo då, den går alldeles förträffligt men jag är väl lite fåfäng och tycker att den ser sjabbig ut. Otroligt vad man kan hitta på nätet. Plötsligt hände det. En något nyare bli än den jag har, snygg att se på och bara körd lite drygt 9000 mil. Jag provkörde den och nu är den min.

Efter den affären fick jag veta vem jag är. När jag kom hem igen efter affären, skulle jag som vanligt ordna alla papper. Då fick jag se...

Kanske hade det räckt att köpa en kvast. Billigare hade det säkert blivit.
Och lite av en häxa är jag nog.

Efter den här ganska dyra affären tittade vi som vanligt på varandra kära maken och jag, nickade, log och var överens. Vi firar (om vi nu ska fira) förlovningsdagen i vår egen matsal. Kära maken överraskar med något gott och vi häckar så länge vi har lust innan vi drar oss tillbaka.

Jag gillar att se budskap i min omgivning. Det bästa är att jag själv bestämmer vilket budskap jag får. Portaler, öppningar på olika sätt lockar mig alltid. Bakom - framför. Gammalt - nytt. Erfarenhet - nya upplevelser. Säker - osäker. Men alltid lika spännande. De första femtio åren är gjorda, nya spännande upplevelser väntar. Ett långt förhållande till en bra bil byts ut. 

Men en sak som jag inte byter eller vill förändra är mina upptäcktsfärder i omgivningen. Idag, i det vackra vädret, var det ju självklart att kameran och jag skulle ut och leta. Undrar varför jag inte sett den här stenen förut? Ska fundera ett tag på om det är en en "gubbe" som vill mig något eller om det är en av mina ankor som dragit till skogs.

En annan figur som dök upp idag var riktigt kaxig. Inte fel att sticka ut hakan ibland, säga vad man har på hjärtat och ändå uppskatta omgivningen.









En annan skön konst jag fick en påminnelse om är att inte dra ut på saker och ting för länge. Det gäller att sluta i tid. Att sätta punkt.