Litania

 

Besökte kyrkan häromkvällen. Jag var ensam hemma eftersom kära maken var iväg på annat uppdrag.
Där bjöds in till musik i sommarkväll. Regnet öste ner när jag med paraply över huvudet linkade upp för kyrkbacken. Men det ändrades tills det var dags att ta sig hem igen.

För kvällens underhållning stod Tomas och Hanna ackompanjerade av Åsa, alla tre bor i vår by.
 (Och riktiga profs är de.)

Medan jag väntade på att musiken skulle börja bläddrade jag lite förstrött i en psalmbok. Hur det kom sig vet jag inte men min blick fastnade på ordet "litania". Visst vet jag att det är en växelbön och ordet i sig har med jämmer och klagan att göra. 

Framträdandet hade absolut inget med litania att göra. Det blev en helt fantastisk upplevelse!!

Väl hemma igen kunde jag inte släppa ordet. Litania låter ju så mycket vackrare än jämmer och klagan. 

Antagligen hänger jag löst nu.
Men här kommer min litania. En klagovisa som jag hoppas låter som om den går i dur.

Det händer att jag drabbas av ryggskott. Då känns det nästan som att jag går av. När det nu har hänt några gånger har jag i alla fall lärt mig att det går över. Det tar några dagar då jag får tänka mig för, men sen blir det bättre.

Med stigande ålder har jag också märkt att lederna blir stelare och ömmar nu och då. Något större problem har det inte känts som förrän för några veckor sedan. ONT från ländryggen ner till vristen på ena sidan. Gå, stå, sitta, ligga gjorde ONT. Att resa sig från sittande gjorde ONT. 


Det blev läkarbesök. Han föreslog artros och sjukgymnastik ett par månader dessutom värktabletter.

(Yes, klart återställd till höstens gympa börjar väl!!?)

Kolla in mitt intag av medikamenter. Varje dag en värktablett ordinerad av läkare. En kapsel med sånt som är bra för hår, hud och naglar ordinerat av mig själv liksom nypondragéerna som jag börjat med igen. (Slutade med den förra året då jg tyckte att jag var så rörlig och inte behövde äta sådant.) Den bruna fyrkanten? Jo kära maken läste i "flödet" att choklad var så nyttigt för all möjligt och skulle intas en liten bit varje dag till frukost. Eftersom jag gillar choklad anammade jag ordinationen direkt och mår alldeles förträffligt. 

Med smärtstillande i kroppen har jag kunnat ta mig ut. Lite jobbigt men fullt möjligt.

Härligt.!!

Blommorna lyser i dikeskanten

Fjärilar fladdrar omkring. En och annan stannar upp och poserar så fint framför mig och min kamera.

Och jag tänker; är det inte artros går det över. Är det artros blir det till att träna upp musklerna och ta en tablett när det blir eländigt.

Men hur det än går har jag ju kära maken, alltid redo att hjälpa och stötta när det behövs..

Mellan skurarna.

 Nu har det hållit på ganska länge, det ostadiga vädret. Lite duggregn, strålande sol, en riktig skur, molnigt, blåst, ihållande regn och en och annan åskknall. Eftersom jag lätt blir lite gnällig när jag får lov att vara inomhus alltför långa perioder gäller det att ta tillfället i akt och gå ut mellan skurarna. 

Nog kan jag hinna dra lite ogräs innan nästa skur. Maskros, kirskål och oxalis är jag på ständig jakt efter. Maskros och kirskål tycker jag att jag har någorlunda under kontroll. Men när jag rycker upp oxalis kommer två nya innan jag hinner blinka.

Tur att jag hör till dem som gillar att krypa runt och rensa ogräs. Händerna är fullt sysselsatta och tankarna får löpa som de vill. Kanske ut genom de fina grindarna som kära maken byggde i vintras. Finns nog massvis med äventyr kvar på utanför. (Förresten finns de innanför också.)

Störtregn och rejäla vindar härom kvällen slet sönder fästet på flaggan så den seglade ner på gräsmattan. Någon fick gå ut och ta reda på den. (Jag var fullt upptagen med att dokumentera så jag hann ju inte.)

Bekymmersamt! Med ålderns rätt är det så att vi inte orkar fälla flaggstången (eller kan klättra upp). Men fantastiska grannar kom till hjälp. Flaggstången fälldes, ny lina träddes in.

....och vips var stången på plats igen!!

Tänk! Precis klara när regnet kom igen.

Efter en regnskur kan det se ut så här när snöbollsbusken tappar sina kronblad. 

Kastade en blick ut genom fönstret när jag hämtade kameran för att gå ut och se om något nytt hänt i trädgården. På altanen stod den här ungen och badade sina fötter i en pöl från förra regnskuren.

Ibland dyker det upp odlingstips på nätet. Ett såg så lovande ut att jag prövade det när jag råkade bryta av en topp på en rosbuske. Tipset var att stoppa skottet i en potatis, sätta i en kruka och få en ny rotad  rosplanta. Tja, ser inte lyckat ut. Rosen har förtvinat men potatisen gror. Tror dessvärre inte att det får plats några nya potatisar i krukan.

Här öppnar sig de första blommorna på jasminbusken. Snart är hela den vit.

Något har hänt med min pionrabatt. Bara några få blommor. 

Tyckte att det såg lovande ut på himlen nu i kväll, skulle säkert hinna en lite längre promenad. Med solsken i nacken gick jag vägen fram och såg hur senaste regnskuren fortfarande fanns kvar.

Månen blev synlig på himlen också.

Så vad gör en regnskur eller två när jag hinner ut mellan dem och kan se och njuta av så mycket vackert som det bjuds på.

En blick uppåt och jag ser att det är dags att skynda på stegen hemåt igen.

Det blev inte som jag tänkt.

 Allt som oftast har jag orsak att åka från Småland till Blekinge. En sträcka som vi (kära maken och jag) ofta då åker är på Johannishusåsen. Det är ett fascinerande område; både vackert, historiskt och viktigt i nutida perspektiv. För ett par år sedan deltog vi i en studiedag då vi fick höra, se och uppleva  alla dessa delar. Nåväl; varje gång vi åker där brukar jag säga att hit ska jag med kamera. 

Gå runt och fotografera ekarna som befinner sig i olika stadier, krypa runt för att fånga blommor och småkryp som det med all säkerhet kryllar av.

Häromdagen kom tillfället när det passade att göra min "fotosafari" på Johannishusåsen. Med laddade kameror och matsäckskorg kom jag dit. Solen strålade från klarblå himmel. Stannade och gick till första kullen där jag sett så otroligt mycket backsippor.

Lite längre upp står ekarna och där ligger också nedfallna grenar som konstverk eller installationer. Jag sitter en stund i gräset, tittar, njuter och knäpper bilder med mina kameror. 

Tankarna löper och när jag tittar på en grupp smörblommor i solen minns jag bilden på liljekonvalj i morgonsol som jag nyss sett på TV. Jag går fram till blommorna, hukar mig och försöker få till vinkeln där både sol och blommor finns i bildrutan. Då händer det!! En pust i örat och en knuff på axeln. Jag far omkull (och tjoar säkert till av rädsla)

Så här blev bilden. 

 När jag rullat runt och tittar upp står de här gynnarna och kollar mig. Jag har inget mot hästar men jag är inte benägen att umgås med dem. Den här kullen lämnade jag.

Åkte vidare och såg mina fina och önskade motiv men hittade inget ställe att parkera.

Lite längre framlockade nästa kulle. Spännande ekar, frodig växtlighet och stenar som vittnade om forntid. En liten plats utmed vägen fanns att ställa bilen på. Taggtrådsstängsel. En bit bort verkade det gå bra att åla sig under tråden och in i hagen. 

När jag reste mig och tittade mig omkring såg jag en hel flock med kossor på väg mot mig. Då var det bara att åla sig tillbaka. Med ett stängsel mellan oss kunde vi titta på varandra en stund.

En bit bortom Hjortsberga kyrka finns åsens största parkering. Området innanför grinden är vackert och rofyllt. Här växer tallar, enar och ljung. Påminner om hedlandskap, helt annorlunda än ekbackarna jag ville vandra i.

Det blev till att gå runt och provsitta stenarna, kolla lite på mossa och tallrötter.

 

Konstaterade att det blev inte som jag tänkt, alla fina motiv med kraftfulla ekar och ekar i förfall finns fortfarande kvar på kullarna och i min fantasi.

Platsen här var utrustad med ett bord så det passade utmärkt att äta medhavd matsäck, lyssna på småfåglarna och fundera på vad jag skulle göra nu.

Det blev en kostsam historia i den närliggande handelsträdgården.

När jag sakta åkte hemåt igen upptäckte jag ett ställe att stanna på för att kolla in en annan kulle. Inga stängsel här. En liten kulle med lummiga ekar.

Och frodig grönska att sitta i och fundera över sakernas tillstånd.

OK det blev inte som jag tänkt, men det blev ju händelserikt. Allt det jag suktar efter finns ju kvar och jag kan ju göra om safarin en annan gång.

Upp och hoppa-dagen

 

Enligt min kalender är dagens tema Upp och hoppa. Det är en förening Pep som ligger bakom. Om jag fattat rätt handlar det om att bryta det myckna stillasittandet som vi (jag) nog så ofta ägnar mig åt. Hoppa är inte min grej, alldeles för gammal. Men OK lite extra kan jag väl åstadkomma. Tja varför inte göra en hinderbana av den gamla vanliga rundan?

Första hindret är avdelaren på kyrkans parkering. Lite högre än jag först trodde, men jag svängde över ett ben i taget och hasade ner på andra sidan.

En snödriva! Wow här kan man pulsa. Det blev tre steg innan jag fick fast mark på andra sidan.

Algutsbodas jättehinder!

Tre höga kliv för att komma över betongblocken, under träribban och klättra genom metallbågen.

Tvärs över 25:an!! Här gäller tempo.

Över, under och mellan.
Ärligt talat, det var slitigt, jag är minsann inte så vig som jag tror ibland.

Ah!! Stenar på varandra. Upp på ena sidan och ner på andra sidan.

Jämfotahopp

Ett dike, där gick jag bredbent med en fot på vardera sida om mittfåran. 

Tänkte gå runt. Men det var så risigt på sidan så det blev både gå under och gå över .

Vad gör jag nu? En hink med is och vatten mitt på stigen,

Pynta med skogens resurser.

Balansgång ska väl inte vara så svårt. Men här var det halt, jag gick sidledes då fixade jag hela stocken.

Upp på varje sten och varje stubbe!!

Upp på tå och sedan ner på hela foten och knäna böj.

På den här stigen är det många stenar och rötter som sticker upp. Lite småhopp från sten till rot till......

Se där står en stav och väntar. Ta den, lyft över huvudet och ner igen. Repetera!!!!!

Dags att få snurra runt en stam.






Hoppsan! Mjuka tuvor så jag behövde hålla i mig, då lossnade en bit och föll till marken och jag satte mig i blåbärsriset.

Gissa vad jag gjorde här. Det tog en stund innan jag var klar.

Både sten och stubbe, men nej jag orkar inte gå dit.

Nu går jag hem och är glad att det dröjer ett år till nästa gång det är
UPP OCH HOPPA.