Pladask

Det gick snabbt att förbereda, fira och plocka bort julen. Nyåret  svischade också förbi och så huvudstupa in i 2021. Krönikor och "så var det år som gick" fyllde tiden några dagar. Lite förvånad blev jag allt över att året sammanfattades så ofta i negativa termer. (jaja, pandemi;) men jag läste, lyssnade och begrundade. Nu är jag ju så lyckligt lottad att jag har tillgång till många skogsvägar och stigar där jag kan gå och filosofera, tänka tankar (som jag själv allt emellanåt tycker är ganska kloka).

Men jag har ett problem när jag går mina dagliga rundor. Hela tiden låter jag blicken vandra fram och tillbaka, upp och ner, letande efter "blickfång" Några till för att njuta av eller beundra en stund andra att fånga med kameran.
Resultatet av detta blir ibland platt fall. Ibland gör det ont men oftast inte. Jag reser  mig och går vidare med förhoppningen att ingen såg mig kräla och mödosamt ta mig upp.

Efter en vurpa händer det ofta att gamla vurpor gör sig påminda. De flesta så gamla att de enbart får mig att le. Som när familjen åkte fjällen. Jag åkte upp med liften, steg av och tittade nedåt. Svindel! Då tog jag av mig skidorna och gick nedför backen. Ge upp ska man inte. Barnbacken må väl duga. Efter att ett par dagar tåligt tagit mig upp med ankarliften i knävecken trodde jag mig färdig att åka på riktigt. Lugnt och fint, sväng och... Klart jag vurpade. Med den lilla fart jag hade löste inte skidbindningarna ut utan jag hasade på rygg med skidorna i vädret. Vilken syn!! Där tog min skidkarriär slut.

Vi har fått en del snö nu. Härligt att gå i den vita tysta granskogen och njuta av att världen liksom blir helt annorlunda. Men visst blev 2020 trots allt ett år med många bra händelser och upplevelser. Utflykter till platser jag knappast visste att de fanns, möten på säkert sätt men ändå hjärtliga och glädjefulla, arbete (eller nöje) i trädgården -ett växthus att se fram mot.

Snö och tö kan vara lite förrädiskt. Isfläckarna som igår så tydligt annonserade att de fanns syns inte. Och inte kommer jag ihåg var de fanns heller.  
Stora flingor yr omkring. Det ÄR vackert. Går där och ler åt att det ser ut som om varje flinga faller pladask mot marken. De liksom går sönder.
Försöker fånga skeendet med kameran. Försöker och försöker igen. Ivern tar över och då händer det. Drattade på ändan igen. 

Nåväl det gick bra, gjorde inte ens ont. Men bara en bit bort fick jag besannat det jag alltid hävdat. Allt finns i naturen. Varje händelse speglas på ett eller annat sätt bara man ger sig tid att titta efter.

Visst har jag rätt!!??

Jag traskar vidare. Letar efter nya motiv. Låter mig fängslas av det som finns runt mig.

Med förhoppning om en god fortsättning och att vi alla är öppna för det goda som sker.