Rätt eller fel

Nu ska jag berätta om något som pågått i ett drygt halvår. (Parallellt med pandemin kan man lugnt säga.)
Ytligt sett handlar det om arbetet med att sätta upp en väv. Det är ett arbete som inte bara kräver hantverksmässig fingerfärdighet utan också en del tankeverksamhet. Om sen tankarna får för stort spelrum kan det gå lite hur som helst.

Nåväl, det började med att vi i vävstugan resonerade vad som skulle sättas upp i en ledig vävstol. Valet föll på en duk i daldräll. Många var villiga att väva en bit, uträknat behövdes nog så där en 20 - 25 meter varp. 1518 trådar. Det blev en rejäl fläta som låg på bordet ett tag. Så kom den dagen jag var utan jobb, sneglade på flätan och bestämde mig för att ta itu med den. Förskedning alltså. Rent rutinjobb, lika varje gång - fördela trådarna så väven får rätt bredd.
Det här skedde när vi började förstå att en pandemi inte är någon rutinsak som lätt fixas. Medan jag satt och fördelade trådarna räknade jag 1,2,3,4,5,6,7,8 håll rätt avstånd. 

Det gick ju bra. Dags att flytta sked och fläta till vävstolen och dra på varpen. Då började ett tidsödande jobb med att reda ut varptrådarna så de löpte snyggt utan att fastna i varandra och gå av. I det här momentet arbetar man tillsammans. En håller i varpflätan, en snurrar bommen och en jäktad stackare (jag) reder ut alla trådar. Nog var det så under våren; nåra höll emot, andra vill pressa på och några stressade stackare slet i sitt anletes svett för att reda ut situationen. Och alla påstod sig veta bäst hur det skulle göras.

Oj, som vi jobbade, men vi pratade och skrattade medan vi stretade på.

Utanför vävstugan pågick diskussioner vem av alla förståsigpåare som hade rätt i hur pandemin skulle hanteras.

Äntligen, varpen på bommen. Dags att klippa upp varpen dra den genom skeden.

..och buntvis knyta ihop dem.
Därefter var jag synnerligen fundersam över fortsättningen. Det är liksom inte helt enkelt att solva en dräll, och jag har aldrig gjort det tidigare. Påminde mig om att jag är läskunnig och bör kunna följa en given beskrivning. Måste erkänna att det var lite klurigt att tolka "grupper" "rapporter" och "omtagningar av mönsterdelar". Det var väl i det här skedet i alla fall jag började kunna känna, att när vi tolkade regler och rekommendationer på olika sätt hände det något i somlig relationer.

Det mesta av solvningen åkte jag till vävstugan och gjorde utan sällskap. Då kunde jag dessutom kosta på mig lyxen att räkna högt för mig själv. 

  

Men det hjälpte inte. När jag kom till slutet av solvnotan hade jag alldeles för många varptrådar kvar. Då fick jag dra ur trådarna ur tusen solv. Jag räknade trådar och föste ihop till de olika mönsterdelarna. HURRA!! den här gången stämde det i slutändan. Jojo, följer man instruktionerna brukar det gå bra. Illa om man inte litar på de instruktioner som finns. Då är det klart att det inte blir bra, men vems är felet? 

Så ska alla trådar in i vävskeden igen och slutligen knytas fram. När arbetet är kommet så här långt är det en mängd akrobatiska övningar som ska till. Vävstolens delar ska knytas ihop. Från trissorna högst däruppe till tramporna längst därnere., och det är noga att saker och ting är parallella. Mest ansträngande är det att krypa in under varpen i vävstolen för att göra uppknytningen av tramporna.

Härligt, nu är det bara att sätta igång; om allt stämmer vill säga. Jag hade tur, skälet (Glipan som blir där gör inslagen var fin, hög och jämn.)

Dags att provväva. Jag provade med olika strukturer, grovlekar och färger. Bestämde mig ganska snabbt för hur jag ville ha det. och så började jag väva.
Om jag nu hade trott det skulle vara svårt att väva daldräll så blev jag snabbt varse att så var inte fallet. Trampordningen (beskrivning) är ju lätt att följa och mönstret upprepas. Glad och nöjd trampade jag på och njöt av uppskattande kommentarer tills.....

Nu började sommaren gå mot sitt slut. För egen del har jag haft en fin och innehållsrik sommar då vi följt rekommendationerna, kära maken och jag. Oron har så sakta blivit tillit. För alla blev det inte så, det fick jag svidande känna av. Har jag rätt eller du fel? Det blev ingen god diskussion och slutade naturligtvis illa.

 

Ser ni vad jag såg? Ett fel i mönstret. Kolla, kolla och kolla igen. Det ska vara två trådar i varje rör, men se det råkade ha blivit fyra trådar på ett ställe! Funderingar, frågor. Fick många förslag till lösning och valde kanske inte det enklaste men med tanke på att det är flera som ska använda samma varp så måste det vara rätt i det långa loppet. Så går det när man inte håller avståndet som är rekommenderat. 

Klippa av, skeda om och göra en ny framknytning.

Vävde en bit, kom på att jag måste be kära maken om hjälp. Spröten var för långa och behövde kortas av. Han har en liten såg med sig och då var DET lätt gjort.

 

Katastrof, väver en bit till och ser ännu ett ställe där varptrådarna ligger för tätt. Nu inser jag att det finns inga genvägar. Gör om gör rätt!! 
Klipper bort allt ihop.
Som tur är satt jag och tittade på min lilla misslyckade bit. Fasa!!! Ser förutom de täta varptrådarna två solvfel 

Två trådar av 1518 hade jag solvat fel.
En regnig och helt trist dag letade jag rätt på trådarna och förde in dem på rätt ställe.
Det är lätt att hamna på fel ställe om man inte är uppmärksam och tänker sig för. 

Efter mycket möda och en hel del besvär. Nu är det rätt. Återstår bara att hålla reda på alla sex tramporna, sätta ner foten på rätt ställe. 
Det här mönstret har namnet "Diamant", men när min duk är klar och jag lägger den på bordet kommer jag säkert att kalla den "Korona".
Håll ut, håll avstånd och ha tillit till de instruktioner du får. (Tvätta händerna måste man ju alltid vare sig man jobbar med textil eller något annat)

Må varken du eller jag någonsin sakna varp eller inslag för att väva våra drömmar.