Sen får det var nog

Vecka efter vecka blir till månader, och det allt överskuggande är CORONA. Det är fullt förståeligt. Få har varit med om liknande saker och då är det väl OK att ägna tid och uppmärksamhet åt det som händer. Själv var jag nog lite sen i starten, fattade nog inte krisens allvar.
Även om den hotbild som framträdde i media var skrämmande hade jag svårt att ta in hela vidden av det. Kanske var det ett försök att förneka faran.
En hel del skämt om hamstring blev det också.
Och massor av ursäkter; jag som är så frisk ska väl kunna....



Rapporterna fortsätter om kris och katastrof. Så småningom trillar polletten ner.  Insikten om att det faktiskt är allvarligt känns lite knäckande.

Det är med en ny medvetenhet jag strosar runt i hembygden nu. Överallt letar jag motiv som har med situationen att göra. Tro mig, de finns där man minst anar dem. Funderade en dag över alla olika sätt som florerade runt om i världen för att hantera faran. Media hakade på och ifrågasatte "den svenska modellen", experter kritiserade, politiker ställde till svars......såg inte ut att finnas någon ände på alla fel och hur bra det var på andra håll. När det är så turbulent vill man ha något tryggt att luta sig mot

Under våra år här i Algutsboda har jag skaffat ett antal promenader som jag varvar efter humör och rörelsebehov. När det stod klart för mig att det var dem jag hade att ta till nu när man ska hålla sig undan blev jag lite frustrerad. Begränsad? Men det gick fort över. Jag gillar mina vägar och går med glädje.

I början av den här perioden fick jag för mig att ta upp en sten någonstans utmed vägen på en av mina promenadrundor. Med stenen i handen lät jag tankarna kretsa kring stenens egenskaper. Och vid ett speciellt ställe la jag ner den. Så här ser min corona-tankehög ut hittills.

Som sagt, dagarna går, naturen verkar inte bry sig om annat än att vakna till en ny sommar. Det spirar och gror. Det kvittrar och glittrar. Det doftar och värmer.

Promenad varje dag är ett måste. En dag när nyhetsflödet varit fullt av anklagelser mot "de styrande" för alla tänkbara fel och brister i systemet är det naturligtvis det som snurrar i mina tankar. Med all respekt för alla som direkt eller indirekt drabbats eller kommer att drabbas, men jag kan inte med bästa vilja i världen anklaga eller ställa någon till svars. Bakhåll, försök att skaffa poäng är tankar jag har. Se där, ett träd utmed vägen bekräftar mina tankar.

Av födsel och ohejdad vana är jag optimist. Det är klart att med uthållighet och förstånd klara vi den här krisen också. Fast jag tror det kommer att stötas och blötas i det oändliga. Själv lyfter jag blicken och ser genom glipan i trädet och tänker inte låta mig dras med i den jämmerlåten. nu får det vara nog med corona för mig, (tror jag i alla fall).

Jag avslutar den här tiraden med ett fynd från en av mina promenader. Jag gillar det och kan inte låta bli att skämta.

-Hur är det att stå här på avstånd från de andra?
-Jo tack det snurrar på. Men kanske är jag lite ringrostig.