Nu är det nära....

"Advent betyder ankomst, vi väntar på någon som ska komma." Så står det bl.a. på svenska kyrkans hemsida. Religiös eller inte, men advent ses väl oftast som tiden då vi väntar på julen. Var och en gör det på sitt sätt. Jag väntar, förbereder och ser fram mot julen. Mitt motiv är gemenskap. 

Hur gärna jag än skulle vilja är det omöjligt att fylla hela adventstiden med förberedelser. Därför blir det en del annat gjort också.

En tidig lördagsmorgon satte vi oss på en buss, kära maken och jag. En bussresa till Stockholm kan väl aldrig vara fel. Den här gången hamnade vi på en resa med tomma platser i bussen. Ganska skönt att kunna bre ut sig lite. Sen såg vi en föreställning som var "fartfylld och klämkäck". Jodå, vi var riktigt nöjda och hade en trevlig kväll både på teatern och i hotellobbyn senare på kvällen. Bussresor medför oftast att vi får så där en fyra - fem timmar att slå ihjäl på stan i väntan på att bussen ska åka hemåt igen. Det fick bli alla våningarna i ett varuhus fullt av saker skyltade som julklappar och sedan en riktigt lång fika. (Vi var båda överens om att fikan var det bästa.) Lite svårt har jag att förstå varför alla har så bråttom, ser så allvarliga ut och pratar så högt i sina mobiler.




Väl hemma igen var all snö och kyla vi haft ett tag helt borta. Det underlättade min för mig när jag skulle försöka hitta lite granris för att göra dekorationer till garagedörrarna. Inte svårt att hitta en fallen gran som jag kunde plundra på några grenar. Dessutom fick jag en liten stund vid den här lilla pölen.




Tyvärr kan jag inte påstå att allt är frid och fröjd. Den här senaste veckan har givit mig tre orsaker att bli frustrerad. Det händer inte så ofta men nu....


Först var det min stora, fina, gamla kaktus. Jag kallar den bara rätt och slätt "min julkaktus" för den har alltid, varje år, blommat rikligt runt jul. Knopparna kom och en och annan blomma också. Överdådet uteblev, knopparna växte inte till sig. Däremot fick jag se en mängd fläckar på bladen.

Efter lite googlande och hjälp är jag nästan säker på att det är falsk spinnkvalster som drabbat den. Just nu står kaktusen i karantän nere i tvättstugan och har fått en riktig dusch av "kvalsterspray". Förra gången, då det var ullus, fixade jag den men den här gången är jag inte lika hoppfull.










Sen fick jag en riktig repa på bilen av en närgången medtrafikant. Han var alldeles för ivrig att komma in på parkeringsrutan bakom mig så han sneddade och gav mig lite plåtskador.

Även om hans försäkringsbolag tar hela skadan så är det jag som har omaket.

Den tredje saken som fått mig riktigt frustrerad var när jag häromdagen började pynta med tomtar. Som nästan alla andra har jag också några måsten i pyntandet. Tomten, som sonen gjorde på mellanstadiet, ska stå på soffbordet med smidesstaken, som pyntas med kryddapelsin och ljusmanschetter. När sakerna packades upp kom jag till min fasa på att förra året hade de gamla manschetterna gjort sitt. De röda kulorna satt inte fast längre så ljusmanschetterna var kastade. Alltså behövde jag nya. Kan berätta att jag sprungit som en skållad råtta i butiker och letat utan att hitta en enda användbar. Min svägerska kunde i alla fall hjälpa mig med några i väntan på att det blir modernt med den riktiga sorten igen. Och då kommer jag att stå först i kön!!

Tur att jag har skogen nästan inpå knuten. Där går det inte att gå omkring och känna sig stressad någon längre stund. Överallt har naturen ordnat egna otroligt vackra arrangemang.

Inne var det dags för det jag, som man säger här i Småland, "syter" mest för. Eftersom vi inte tar in gran och hänger full med kulor får kulorna hänga i fönstret. Varje kula fäster jag i gardinkappan med en nål. Det gick bra i år. Inte en enda kraschade i golvet.

Nu är bara två dagar kvar till julafton och det efterlängtade besöket av våra barn. Då är advent över och julfriden lägrar sig hos oss.