Skolavslutning

Vem kan ha undgått att det är skolavslutningstider nu? Och här kommer jag att sitta nästa vecka och se en ström av bilar komma med barn och föräldrar som ska fira skolavslutning i Algutsboda kyrka.

Med mina 58 år i skolan (elev, lärare, skolledare) är det inte konstigt att minnena sipprar fram. Som när vi, i andra klass, skulle spela "Den nya staden" (en berättelse ur vår "läslära") Jag skulle vara trädgårdsmästaren (det var ju pappas yrke) och jag förväntades ha en korg med grönsaker med som rekvisita. Det var ingen lätt uppgift i början av juni 1953. Inte ens affären tillhandahöll så värst många färska grönsaker.



Jag minns också mina examensskor i tredje klass, svarta med en liten taxklack. Klackar har jag alltsedan dess gillat, och har så ofta jag bara kunnat, använt sådana skor.









Så drog de förbi skolavslutningarna i folkskolan, på realskolan, gymnasiet och på lärarhögskolan. En del tydliga och andra bara som en morgondimma man ser och som snabbt försvinner.

Inte konstigt med tanke på hur synen på skolan och skolavslutningar skiftar genom åren. Allt från "en dag som alla andra" till folkfest. Nu är jag själv av den åsikten att milstolpar i livet ska uppmärksammas. Men kanske inte alltid med jättelika kostsamma jippon. Mer viktigt ATT fira än HUR.

Under ett antal år arbetade jag på en skola i Åkersberga. Där ordnades skolavslutningen för hela skolan på skolgården och alla föräldrar som ville fick komma och titta på vår gemensamma avslutning. I ur och skur samlades vi och framförde avslutningsprogrammet. Det var så bra det här, för på det viset fick jag ju vara med på mina barns avslutningar också. Gemensamma minnen är guld värda. Dottern som brukar säga; "Minns du när vi dansade på skolgården i regnet och det plaskade om fötterna så vi blev våta långt upp på benen."
Sen var det sommarlunch för personalen, OCH SEN började sommarlovet. Kommer alltid att minnas med en tår i ögonvrån, hur jag var på väg hem från dessa luncher, hörde näktergalen i ett snår bakom mig och mötte barnen som kom springande mot mig med utsträckta armar.
Då kunde den fantastiska känslan komma; hela sommarlovet ligger orört framför mig, njut, i morgon är det redan naggat i kanten. (Det här var på den tiden då lärarnas arbetstider inte var reglerade.)

Ett annat starkt minne är från den tid jag arbetade i en förberedelseklass i början av -90 -talet. Strax före skolavslutningen kom en liten eritreansk pojke till gruppen. På dagen för avslutningen kommer han till skolan med solsken i blick och ryggsäcken full med skolrelaterade saker som böcker, skrivdon och bänkpapper. När vi, på plats i missionskyrkan, stämde upp i Den blomstertid nu kommer, reste han sig upp och började dansa. Trots alla blickar är det för mig ett värdefullt minne om glädjen att få gå i skola. (Jag tryckte inte ner honom på hans plats. Han fick visa sin glädje genom hela psalmen.)

Under de år jag arbetade som rektor var skolavslutningarna lite mer hektiska. De firades som här i Algutsboda genom att eleverna fick åka från skolan till ortens kyrka. Kyrkan rymde inte alla på en gång utan det delades upp i tre avslutningar. Därtill kom den lilla byskolan som hade sin egen avslutning i sin kyrka. Det var ett fasligt åkande fram och tillbaka. Men om jag dök in i en avslutning i början eller slutet var de alltid lika fina, högtidliga och fulla av glädje och livslust. Barn är fantastiska!
Kan inte hjälpas, bland alla dessa fina minnen smyger en skugga. Jag tänker på den utveckling med "vi" och "dom" som tränger in i vårt samhälle.

Därför kan jag inte låta bli att leta fram ett tal jag höll på en skolavslutning 1993. Symboliken passar lika bra i dag som då.

Blomman

Det stod en blomma vid dikeskanten. Den var smutsig och grå av damm från vägen. Varje gång en bil körde förbi stänkte det grus över den stackars blomman. Och gruset slog på dess blad så kanterna gick sönder. Blombladen hade svarta fläckar och på en del var det hål. Olja och smuts hade stänkt på den lilla blomman, som slokade sorgset i sin kamp att försöka se vacker ut. Men den var inte vacker. Den var riktigt ful. Dom vackra blommorna en bit ifrån kastade inte en blick på den stackarn. De ville inte låtsas om att hon också var en blomma.

På natten när inga bilar kom så slickade blomman i sig daggen och försökte piggna till, resa sig och skaka av sig sina bekymmer för att kunna bli vacker igen. Men när morgonen kom började samma pina igen: damm och smuts och ingen som ville veta av den.

Så en dag kom en flicka cyklande vägen fram. Hon råkade få syn på den lilla stackars ensamma blomman.

- Usch, vilken ful blomma! tänkte hon.

Men hon stannade, klev av cykeln och gick fram till blomman. En stund satt hon på huk och tittade på blomman, så sa hon:

- Stackare, vad har dom gjort med dig, smutsig, ledsen och ful så ingen vill vara med dig. Men du har en vacker röd prick i mitten.

Så plockade hon trasiga fula blomman som ingen ville ha och tog den med sig hem. Hon försökte göra den ren så färgen skulle synas och satte den i vatten. Hon pratade med blomman om alla bekymmer den haft där i dikeskanten, och hon tyckte att blomman såg ut att bli vackrare för varje dag. Fast den var fläckig och trasig i kanten var det nog den vackraste blomma hon någonsin hittat. Och visst var det så att blomman liksom sträckte sig där den stod tillsammans med de andra blommorna i buketten.

Nu när ni alla ska gå ut på livets ängar och stigar bland blommor och kompisar, så gå inte förbi den som står där ensam och undanknuffad, men med önskan om att få synas och vara med. Det finns alltid något som är vackert inuti var och en. Ta med den, prata med den, var kompis, så får du se hur vacker den är och hur vacker du själv blir. När den blir glad blir du glad.

Jag tror jag ska kila upp till kyrkan på avslutningen, smyg in och lyssna till "Den blomstertid nu kommer" och höra rektorns sommartal.

Sen är sommaren här på riktigt!!