Nu är det historia.

Det är över 30 år sedan vi flyttade till Småland. Vi hade fått tag i ett stort gammalt hus på landet. Vårt flyttlass gick strax före midsommar. På den tiden fotograferade jag med rulle i kameran, var ganska snål med att knäppa och sedan fick man vänta ganska länge på att rullen skulle ta slut och framkallas. Men vår första midsommarafton på landet minns jag väl, och fotot hör till mina favoriter. (Ungarna på bilden är fortfarande 30 år senare mina favoriter.)

Så kom hösten, Barnen började skolan och jag fick vikariatstjänst i Nässjö. Det flöt på bra och vi trivdes.
Men tidigt en söndagsmorgon i slutet av oktober förändrades allt. Kära maken och jag väcktes av dottern som kom nedrusande för trappan och ropade "Det brinner".
Allt tycktes hända på en gång. Telefonkontakten var bruten (mobil hade man inte då) För att larma brandkår hoppade jag på cykeln för att ta mig till närmsta granne halvannan kilometer bort. När jag nu sitter här och skriver kan jag fortfarande känna hur det kändes att sätta sig på en frostig cykelsadel med bara ett nattlinne på sig.
När brandkåren var larmad och jag kom tillbaka satt barnen och kära maken i bilen. Huset stod i lågor. Katastrofen var ett faktum.
Vad gör man?
Vi gjorde som så många andra gör, "vi flydde". Någon större bekantskapskrets på ort och ställe hade vi inte fått, men av någon anledning åkte vi till den familj som vi köpt huset av. Där fick vi "asyl".

Vi togs omhand. Verkligen. Under årens lopp har jag många gånger förundrats över den otroliga förmåga de hade att ta hand om oss. Inte bara kläder för stunden. De såg till att räddningstjänsten visste vart vi tagit vägen, de såg till att vi kom till läkare och massor med andra praktiska saker. Frun i huset plåstrade om barnen och gav dem papper och pennor och uppmaningen att skriva ner allt de hade haft på sina rum. Hjälpen var enorm.
Vi blev kvar hos familjen i över ett år innan vi hade ett nytt hus att flytta in i.
Under vårt år på bondgården fick vi uppleva en gästfrihet utan motstycke.


Varför kom jag att skriva om denna gamla historia som vi bär med oss men numera ganska väl bearbetad och undanstoppad? Minnena trädde fram med kraft dagen före nyår då vi fick beskedet att mannen som så väl hjälpte oss har dött.
Hur sorgsna vi än är och hur djupt vi känner med hans familj så har vi ändå ett leende på läpparna.
Vi har aldrig smällt av fyrverkeri i nyårsnatten. Men under vårt gemensamma nyårsfirande det året smällde Bernt av ett riktigt fyrverkeri för oss. Hur det än var vill i alla fall jag minnas honom som riktigt färgsprakande person. Därför har jag sett till att det sista jag sänder honom ar ett riktigt fyrverkeri av tulpaner.