Flitiga fingrar

Vissa saker här i livet får mer, större eller annorlunda betydelse än vad man först tror.
Tidigt i höstas blev jag tillfrågad av en granne om jag hade lust att väva. Och det hade jag. För läge sedan gick jag på kurs flera terminer i sträck. Lärde mig grunderna, inte bara för att väva utan hela proceduren, från idé via varpning och hela arbetet i vävstolen tills alla trampor är uppknutna och arbetet med bom och skyttel kan börja. Jag hade till och med en egen vävstol.
Nåväl; jag tackade alltså ja och bjöds med. En bit bort i nästa by finns en lokal i en nedlagd konsumaffär där det nu är vävstuga som bedrivs som studiecirkel. Lite spännande var det. Nu skulle jag få göra nya bekantskaper.
Det gäller att ha ögonen med sig, annars är det lätt att det blir fel. Rutinen är verkligt trevlig. Alltefter vi kommer sätter vi oss runt bordet och pratar en bra stund. Lite bestämda platser är det. Jag valde inte rätt plats från början men nu har jag min egen plats. Det känns tryggt.
Pratet går som sagt. Det handlar mycket om personer jag inte har en aning om vilka de är eller var. Men jag lär mig lite om bygden varje gång.
Mitt första arbete blev vid en bords-vävstol. Kolla noga, kanske syns de feldragna trådarna i varpen. Men det var bra att träna på. Kanter kräver övning. Eftersom ingen annan ville sitta vid denna stol vävde jag upp varpen. Sedan kunde jag klippa ner väven som räckte till en löpare över hela arbetsbänken i mitt kök och dessutom till en liten tablett att lägga på andra sidan spisen. Allt till ett pris av 40:-











Det första jag imponerades av var alla fina vävar som gjorts. De är en fröjd för ögat.























Naturligtvis kan man även i den här vävstugan höra riktigt hårda dunk från bommen av den som väver mattor.

Just den här blev vinst när kyrkliga syföreningen hade auktion före jul

















Här solvas till en väv som jag är sugen på att sätta mig vid så småningom. Jag tänker mig nya, fina och hemvävda kökshandukar till nästa ju

Ibland, eller ganska ofta blir det garner över som bara ligger. Några veckor före jul började Ann-Christin räkna och varpa av dem. Sen hjälptes vi åt ett par stycken att dra på varpen. Visst sert det trassligt ut så här mot slutet. Men vad gott det känns när allt är utrett och sitter på plats. 

Färgerna gillar jag. Grönt och lila. En riktig höstpromenad.

En fin hemvävd duk ska naturligtvis fållas upp för hand. Inget fusk; först nåla sen tråckla innan den fållas med de finaste stygn.

 Här spolar Eva inslag.

Som jag sa i början, vi pratar mycket. Inte bara när vi kommer innan vi börjar väva. Vi har en riktig kafferast också. Det kan vi behöva. Vi är tolv damer runt bordet. Vi har nog alla fyllt 65, och någon har nått de aktningsvärda 90. Allteftersom de jämna födelsedagarna kommer blir det tårta.

Även Ludvig ska ha.












Nu har jag börjat på en duk där mönstret byggs upp med två olika inslagstrådag. Det tog mig lite ansträngning att komma igång. Men sen är det skönt att sitta i sin egen värd.

Låta skytteln gå. Trycka ner tramporna med kraft och slå riktigt hårt med bommen. Och för varje tramp och varje slag låta tankar om orättvisor och oförrätter få utlopp. Och sedan dra med handen över väven och glädjas åt allt fint och vackert som faktiskt görs i vår värld.