Nej, nej, nej

Jag försöker på alla vis att inte låtsas om vad som sker runt om. Det är samma visa varje år i september. Jag vill så gärna hålla sommaren kvar. För mig själv kan jag lätt bortförklara att träden börjar skifta färg, att himlen allt oftare är mörkt grå och att temperaturen sakta men säkert sjunker.

Jag gör som jag brukar. Kämpar mot. Strumpor, jacka och kraftiga skor får allt vänta lite till. Promenaden kan fortfarande göras i sandaler. Jag gör bara en liten eftergift i form av att ta på en väst över jumpern. Så går jag iväg på en av de välkända promenadvägarna.
Det är med beundran jag ser på naturens små kämpar. Inte ger de här små skira glädjespridarna upp för att värmen drar sig tillbaka.








Och för andra eller tredje gången sträcker lupinerna på sig utmed vägkanten. I mina tankar är det långt kvar till hösten.











En liten glipa i molnen sänder ner ett helt knippe sköna solstrålar som värmer mitt ansikte. Nog är det fantastiskt att få gå och njuta av allt som visar upp sig utmed vägen.

På tal om att inte ge upp utan försöka hålla sommaren kvar; i juli började jag plocka blåbär, massor!! 

Och vad ser jag om inte stora fina bär som fortfarande hänger lockande på nästan bladlösa kvistar. Inte kan jag heller minnas, att de haft så saftig och god smak så här sent på året någon gång tidigare. Jag plockar bären och njuter.

Tydligen är det inte bara jag som använder den här promenadvägen. Helt plötsligt får jag se något som inte funnits där tidigare. Jag tittar en stund och inbillar mig att någon sitter där och ger mig en hälsning. Kul. Nästa gång jag väljer den här vägen tror jag att jag ska sätta på en halsduk som hälsning tillbaka.

Även om jag anstränger mig att tänka på sommar och försöker att ta vara på all värme solstrålarna ger, kan jag inte missa alla de uppstickare utmed vägen som så tydligt säger att hösten kommer oberoende av vad jag tycker och vill.

 Helt automatiskt dras min hand till byxfickan; jovisst där ligger en påse om utifall jag skulle hitta några godingar att ta med hem.

Och jag vet ju så väl, att om en månad och om två månader kommer jag att gå samma väg, se samma saker som jag alltid tittar på och vara lika förtjust i dem som de är nu, även när de är frostiga eller delvis täckta med snö.

I sakta mak går min promenad genom skogen. En svamp här, några blåbär där och allt emellanåt något vackert att titta på.

Om jag varit lite mer uppmärksam när jag tjusades av de här bladen skulle jag sett pilen som pekar uppåt på det vänstra röda bladet. Då kanske jag hade följt den uppmaningen och tittat upp mot himlen och sett det svarta moln som sänkte sig över mig. Då kunde jag ha skyndat mig hem. Nu blev det inte så utan molnet släppte hela sin reservoar över mig.

OK våt; men alls inte sur. 

En ros är en ros är en ros

Det kan inte hjälpas, jag måste erkänna att högsommaren är förbi, sensommaren går mot sitt slut och bara brittsommaren återstår innan hösten tar över.
Sensommaren kan vara lite oberäknelig. En skön och solig dag följs av flera dagar med dis, regn och blåst, rena "inne-sittar-vädret".
Nu när vår köksrenovering är klar gällde det att hitta något annat att sysselsätta sig med medan regnet slog mot fönstren. Jag slog mig ner och tittade på foton jag tagit i sommar. I ärlighetens namn trodde jag de mest skulle visa vad som hänt i köket. Men nej då! En renovering innefattar en hel del torktider och då kan man ju gå runt med kameran. Många rosor har jag förevigat. Inte bara mina utan sådana jag sett utanför min egen tomtgräns också.
En annan sysselsättning, när lusten att gå ut inte är så stor, är att sitta och bläddra i citat- ordspråks- och visdomsböcker.
Och vips föddes en idé.
Jag blandar och ger.



Vildrosor och goda vänner kommer alltid tillbaka.














Tro på dig själv.
Säg nej
Ge aldrig upp













Jag är helt unik som alla andra.














Att dra nytta av goda råd kräver mer förnuft än att ge dem.











Visst skulle man vilja vara sig själv, om man bara visste vem det var.














Vi är födda att vara verkliga
-inte perfekta

Hur mycket oftare blir man inte stucken av en ros än bränd av en nässla.

Ju mer man tänker desto mer inser man att det inte finns något enkelt svar.

Allting börjar med dig själv. Om du inte tar hand om dig själv kommer du inte att ha kraft att ta hand om någon annan heller.

Jag önskar alla en smula galenskap -det skänker hjärtat glädje.

Att vänta på glädje är också en glädje.

Bästa människan är den som gläder sig när det går bra för andra.

Det som solljus är för blommor är leendet för mänskligheten.
Det är förvisso bara småsaker.
Men utspridda längs livets väg är, det goda de gör, helt ofattbart

Det var bättre förr -synd bara att man inte visste det då.

Om du möter en människa på stan som förlorat sitt leende, ge henne då av ditt.

Att leva är inte nog; solsken, frihet och en liten blomma måste man ha.

Det är mindre viktigt vem som sårade dig.

Det som är viktigt är vem som fick dig att le igen.

Shakespeare:  Kvinnor är som rosor.

Att vara ensam är bättre än att vara med människor som inte respekterar den du är.

Det finns inga främlingar.
Bara vänner vi ännu inte känner.

Om du inte är tacksam för det du har,

hur kan du då tro att du blir lyckligare av mer?

En visdom som inte kan läsas i böcker kan förstås i en ros.

Glädje är att se livet genom en solstråle.

Livets svåraste fråga är om livet har någon mening.
Svaret är; upplev livet som meningsfullt och du ska finna frågan meningslös.

Så blinkar solen till igen mellan regnmolnen. Jag tittar ut på mina kråkor.

Visst är det förunderligt. En snabb sökning ger mig 63 olika alternativa uttryck om kråkor.

Det är det fina i kråksången;

Kraxa eller drilla. Det blir vad du gör det till.