Mellan hägg och syren

När april går mot sitt slut är det omöjligt att låta bli att hela tiden kolla in björkarna. Längtan efter de berömda musöronen är enorm. Att klippa rosorna är för mig ett av de bästa vårtecknen. Alla skiftningar noteras, och allt som oftast måste jag ta tag i en gren för att konstatera hur stora bladknopparna är. En kväll när jag gick en runda tillsammans med dottern fick vi syn på en björk som skimrade som silver i kvällssolen.





Utmed ena gaveln på vårt hus har vi en liten sittplats som jag gärna söker upp på våren. Där är oftast lä och "utsikten" är två stora björkar. Det är där jag sitter och väntar (med sekatören i hand) på att jag ska kunna konstatera att bladen äntligen har samma storlek som musens öron.
Medan jag sitter där och väntar och låter blicken klättra upp i björken gör sig plötsligt ett barndomsminne påmint. När jag som barn så gärna ville något och antagligen hade tjatat om det brukade mamma säga: "Den vilja sitter i en björktopp. Vänta till du kan nå den." Och här sitter jag nu och väntar på att nå min vilja.

 Björkarna börjar grönska och maj gör sitt intåg. Det började bra. Varmt och soligt. Det fick mig att efter några strålande dagar köpa ett par tomatplantor att sätta i växthuset. Men se det skulle jag inte ha gjort. Vädret slog om. Isande vindar, frost som kröp in genom väggarna och flera cm snö.






Som tur var gick det över efter några dagar men allt nyplanterat i växthuset såg mest ut som överkokta spagettitrådar. När jag efter några dagar går för att rensa upp känner jag en välbekant doft.

Jo, det är häggen!






En bit från häggen växer vår syrenhäck. Måste kolla, men där dröjer det ett tag innan blomningen lär komma igång.







Mellan hägg och syren. Uttrycket är väl känt; Skomakarens semesterstängning. En bra tid för semester. Eller ännu bättre, en bra tid att arbeta och njuta av trädgården och allt annat i naturen som så beredvilligt anstränger sig att glädja oss alla och envar.

Mellan hägg och syren - en tid full av upplevelser.




 Magnolian

Tulpanerna










Häggmispeln











Jag vet att de kommer varje år, och egentligen tycker jag de är vackra (men inte på min gräsmatta). Gissa om jag gillar att sprätta maskrosor!??

Det är många som tycker jag ska strunta i dem och bara köra över dem med gräsklipparen. Jag har provat. När jag kommer med klipparen böjer de skamset på sig, försvinner in under maskinen och sedan när jag tittar bakom mig ruskar de lite på sig och sträcker sig åter upp mot solen. Nej, det är bara sprättjärnet som duger. 

 Mellan hägg och syren - denna fantastiskt vackra tid. Men ibland händer det som inte borde få hända. Någon som just borde få växa, blomma och fortsätta glädja sin omgivning rycks bort.

 Mitt i denna symfoni av färger och fågelkvitter skickar jag mina tankar till Mimmi.

Det blommar i somligas spår, det glittrar och lyser det porlar från bäckar, med levande flöden,
Det sjunger så vårvinderligt, av ljusa ackord, där de går.
Det är därför, som allt blir, så levande varmt, där somliga går.
Det är därför det blommar så rikt, i somligas spår.



Det hjälper inte hur gärna jag än vill att tiden ska stanna upp, åtminstone bara en liten stund, men sekund efter sekund fortsätter tiden att gå.






Vilken lycka det då är att få  sätta sig under ett blommande äppelträd och lyssna till humlornas surr.
Så fortsätter det. Naturens färger och dofter sprids vidare.

Kvällen kommer och jag slår mig till ro på altanen. Njuter av kvällssolen som lyser på mina kråkor.




Lite vemod smyger sig in. Det gick så fort i år också. Perioden mellan hägg och syren är över. I morgon slår de första syrenerna i häcken ut.



En fantastisk tid är över men en ny börjar.